Mitt liv, del 19

2009:
På det nya året lever jag på och skriver mycket. Jag har en inspirerande kontakt med Johanna här på poeter, vi ringer varandra och har långa givande samtal. Vi pratar om att ses, men det blir inget. Jag har låg självkänsla när det gäller kvinnor..Jag fixar i ordning ett akvarium som jag köpt under sommaren. Jag umgås en del med Dan. Han börjar låna pengar av mej, och det blir till slut efter ett par tre år, 25 000 kronor. I februari anordnar jag en liten fest, på vilken jag dricker ganska mycket och hamnar i ett slags flow, som är försvunnet dagen efter.
Våren kommer och går, och på sommaren ringer Amanda, hon ska till Örebro på midsommar, och undrar om vi ska ses.
Jag mår inte bra och tackar nej.
I mitten av juli mår jag allt sämre, och lägger in mej på psyket, jag är utmattad, psykotisk, och deprimerad. Jag vantrivs på psyket och försöker spela frisk inför läkaren, och han skriver ut mej. Jag isolerar mej i fem dagar och är psykotisk, och blir tvungen att lägga in mej igen. Jag är inlagd i några veckor och börjar må bättre.
På hösten börjar jag träna på gym, vilket gör mej gott. Jag träffar en granne och poetvän, Suzy. Vi börjar umgås en del, men nästan bara på fyllan, hon dricker för mycket. Vi hamnar i säng, men det sker inget sexuellt. Jag får permanent sjukersättning. Jag firar julen med familjen, och nyår minns jag inte.

2010 har jag inte så mycket minnen av.
Jag skriver på och umgås med Dan, och Suzy, och ett gäng vänner till henne som också bor i Brickebacken. På hösten får jag kontakt med en granne rakt över gården, Göran, och vi börjar umgås ganska mycket, kastar pil och dricker ganska ofta. Vi bråkar ibland, men blir alltid vänner igen. Jag börjar röka pipa.
I början av 2011 så mår jag jag sämre, lägger in mej på psyket i februari, men mår bättre och skrivs ut efter en vecka.
I mitten av april blir jag inlagd igen, och stannar ett par veckor.
Jag fyller fyrtiosex, Göran och Dan ger mej en pipa i present, och vi har en ganska trevlig dag. Iren och jag börjar springa tillsammans. Jag börjar gå och samtala med en psykiatrisjuksköterska. Jag planerar att börja jobba inom aktivitetsgarantin, men kan inte det, då jag skulle förlora för mycket pengar. Sommaren kommer och jag mår dåligt igen, blir inlagd i mitten av juli, och är inlagd i ett par veckor. Jag åker ut och badar med Iren och mamma några gånger. Hösten har jag inte så mycket minne av, jag umgås med min granne. Jag köper ett TV-spel och vi spelar mycket golf på det.
I slutet av november mår jag sämre igen, och lägger in mej, ligger inne i tolv dagar. Stannar hemma i tio dagar, men börjar må dåligt igen veckan före jul.
Onsdag eftermiddag före jul åker jag ner till psykjouren, men blir inte inlagd, utan skickas hem med recept på atarax, (lugnande).
Lägger in mej dagen före julafton. Hög på propavan och atarax ligger jag på kvällen/natten och planerar att begå suicid, vilket skänker mej en viss frid.
Åker på permission på julafton, hem till min syster Iren, mamma och Irens son Daniel är där också, och vi har det ganska trevligt, även fast jag inte är i så god form. Jag stannar hemma, och blir utskriven från psyket dagen efter.
Nyårsafton umgicks jag med grannen, vi spelade golf och drack sangaria. På kvällen gick vi upp till Micke, en granne, bror till Suzy, men jag återvände ganska snart hem, mådde inte bra, och var väldigt trött.

Idag, nyårsdagen, så har grannen varit här och vi har tagit några öl och pratat. Han berättade att gänget vi umgås med, Suzy och co, anser att jag är sjuk och oförbätterlig. Det är sorgligt att höra, och jag blir arg, för jag känner inte att jag är ett hopplöst fall. Jag har nyss sett på Gökboet, och är omtumlad, det är en mycket stark film. Det är skitigt här hemma och jag trivs inte med det. Jag måste ta mej i kragen och börja städa.
2012 ter sej ovisst, jag vet inte om jag ska ge fontänhuset en chans till, ett aktivitetshus för folk med meriter inom psykiatrin. Jag hoppas att jag kan få psykoterapi i vår, jag skulle verkligen behöva det, för jag går och bär på mycket sorg och vrede, det sitter som en knytnäve i bröstet, och jag har svårt att ge det utlopp, och koppla ihop orsak och verkan.
Livet har farit hårt fram med mej, och jag är mycket trött, och känner mej härjad.
Ibland så ter sej döden som den enda framkomliga vägen, en förlossare.
Men jag har ju mina underbara katter, och några riktiga vänner, och familjen. Samt skrivandet. Vi går mot ljusare tider, och störst av allt är kärleken!