Vad kom först, hönan eller ägget? Svaret är enkelt, förbluffande enkelt. Vi vet ju så mycket nu för tiden. Vi vet till exempel att fåglarna har utvecklats från dinosaurerna. Så ägget måste ha kommit före hönan. Tänk den dinosauriemamma som en dag såg att från ett av hennes nykläckta ägg så vips! kravlade det ut en liten kyckling som blev till en höna, tänk så förvånad hon måste ha blivit! (Jodå, evolutionen tog nog längre tid än så, egentligen.)

Dinosaurerna dog ut. Fåglarna överlevde. Helt fram till våra dagar med mänsklig dominans och klokhet. Vi har ju till och med blivit så kloka nu att vi har lärt oss att utnyttja dinosaurerna, flera hundra miljoner år efter att de dog ut. Långt nere i jordskorpan har de legat, ansamlingar av organiskt material som har blivit till fossil, till fossila bränslen. Tänk om de har legat därnere, dinosaurerna, i flera hundra miljoner år och varit sura och avundsjuka på fåglarna som har fått fotsätta vara på jordens yta, och till och med kan flyga. Vi människor har ju också varit avundsjuka på fåglarna som kan flyga, men det har vi ordnat. Vi är ju så kloka att vi har kommit på att vi kan utnyttja de gamla dinsoaruerna och tanka flygplan med dem. Och då får ju både vi och dinosaurerna flyga! Fast vi människor måste ju landa igjen efteråt. Men dinosaurerna, eller i alla fall deras kolatomer, dom blir kompisar med syreatomerna i luften, och då blir dom till koldioxidd och får fortsätta flyga. Smart jobbat! Så man kan ju undra om det är vi som utnyttjar dionsaurerna egentligen, eller om det är tvärtom? Kanske ligger det en slags kollektiv dinosaurlängtan i allt det gamla fossila långt nere under jordens yta, en längtan efter att komma upp igen. Så har de lagt ut några teasers lite här och där under de miljoner av år som har gått, med asfaltsjöar och kol som har legat nära jordens yta. Och sen har de väntat. Och väntat. Och hepp, så dök vi upp, kan man tänka sig! Homo Sapiens, den kloka, tänkande människan. Inte minst tänker vi en hel del på att göra deg bekvämt för oss själva. Mitt i prick för längtande dinosaurer. Nu ska vi komma oss upp till ytan igjen kompisar! Och vi bekväma människor har utvecklat oss så långt att vi klarar av att pumpa dinosaurer från underjorden till atmosfären, fossila bränslen som ökar vår egen bekvämlighet och mängden koldioxid i atmosfären. Mer av den solvärme som kommer till oss och skapar liv stannar kvar i atmosfären, koldioxiden gör sitt jobb, dinosaurernas kol värmer upp atmosfären till en passande dinosaurtemperatur igen. Det fantastiska är att vi har blivit så så kloka nu, vi Homo Sapiens, att vi i stort sett börjar förstå vad som håller på att hända, men samtidigt är vi så tröga att vi inte riktigt vill förstå det än, för då blir ju allt så oerhört obekvämt. Och vi vill ju bara ha det bekvämt. Dinosaurerna jublar, fossilerna vinner i klimatförhandlingarna i Katowice, vi kan inte binda oss vid att reducera koldioxidutsläppen så mycket att vi hindrar allvarliga klimatförändringar, nej släpp dinosarerna fria, det är deras tid nu! Värm upp jorden, ge dem goda levnadsförhållanden igen. Dinosaurerna dog ut men fåglarna överlevde. Eller var det så? Har fåglarna bara varit tålmodiga och bidat sin tid? Tänk om en fågelmamma en dag lägger ett ägg som kläcks och vips! där kom det minsann en dinosaurunge. Blir hon förvånad då? Eller inte? Kommer hon att tänka "Äntligen! Nu är klimatet på väg åt rätt håll, nu har dom där Homo Sapiens jobbat tillräckligt mycket för våra syften, arktis smälter, permafrosten smälter, metan frigörs från marken, det blir varmare och varmare, deras mat försvinner, deras levnadsförhållanden blir olidliga, nu går det av sig själv. Let's make dinosaurs great again!"

Så försvinner den bekvämlighetssökande mänskliga parentesen i jordens existens, innan vi blev så kloka att vi kunde förstå vad som kom först, dinosauren eller ägget.