Andeskådarens närvaro speglades av blyinfattat krackelerat glas. Dagtid föröddes impulsen om visdom till en magisk närhet, bland det översinnliga, genom vägarbetets återkommande meningslösa buller. Detta förblev något som alltid hördes från ett liv utan mening.

Bakgrundsbruset accentuerade sinnet till ett försök att genom kroppen förnimma tingen i deras rätta struktur. Något som förblev för honom naturligt, även om objekten som kallades själlösa eller ej närvarande responderade med målet och syftet.
Genom att acceptera själens närvaro med dessa livets gråa bakgrunds ljud, bejakades intrycket som bestående. En djupare dimension kunde de därmed endast få genom andens inflytande.
Som med förlossningens glädjeskri bevarades nu intrycket av varaktighet. Själens stämpel kom alltid att vara inskrivet genom ett speglat kalejdoskopiskt minne.

Låt din kropp som är medvetandet boning bli allomfattande närvarade i din själlösa omgivning och du skall liksom en Swedenborg få se att den besjälas och talar till dig.
Ropande ut sin lycka av varandets tillhörighet. Då, när din icke närvarande tanke möter nuet.

© Bosse 13 december 2018.