Trons ros
är samma ros
som far
vårdade
med skarp
sekatör

i allvarsam lek
inför mors
beundrande
blick

samma ros
han gav
till mor
med det leende
jag glömt
eller aldrig sett

samma ros
med välvda
kronblad

i det särpräglade
mönster
av förtätad helhet

inte ens
sekatörer
vågar
sätta i fråga

Rosen
som mor
lärde mig
ta på allvar
i doft i rött
av förtätade
kronblad

trons ros
därifrån
jag kom

därigenom
jag daggfuktig
föddes

därifrån jag
mätte bredd
längd och djup
i mors gäckande
leende

som gav form
och doft
åt allt som är
och bortom

samma ros
min bror läste
tagg för tagg
i egen krona

på avstånd
i mors sorgtyngda
leende
trådtunna
djupröda
förtätade
kronblad

samma ros
hon gav far
tillbaka
på hans
kistlock

ett avstånd
mellan
två ansikten

blundade
sjöng
med unga röster
minnen mot
kistans resonans

som om tid
och avstånd
inte fanns

trons ros
en kyss