Ännu en gång
rister dagen hastigt till
naglad vid en rostad spik i kammarn´s kalla
Ett saknat samtals eko,
en tillfällig sparvs kontur
och hängrännans härdade gråt
väcker en verklighet
vars förfalskade torso
kastar välbekant
skugga...
Plockar ännu
förundrad
dina blödande brottstycken
ur mina skyldiga handflator...

Visst var det redan i September vi gick vilse..?