Ibland känner jag mig helt initiativlös,
sitter bara och glor tomt framför mig,
pillar inte ens på mobilen.

Nästan paralyserad. Av tristess.

Fastän jag har så mycket jag måste göra.
Eller just därför.

Då hjälper ingenting.
Så jag gör ingenting ett tag.

Då släpper förlamningen.
Ibland gäller det att få ingenting gjort.