Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Mitt liv, del 20

2012: Jag lever vidare mitt bohemliv, skriver och umgås med Göran och gänget här i brickebacken, lyssnar på musik och kollar på filmer. I början av mars börjar jag må dåligt psykiskt. Det är det gamla vanliga: gränspsykos och depression. Jag blir inlagd på obsavdelning med en läkare som inte är så rolig och trevlig, invandrad afrikan. En medpatient sa: Att träffa en ny psykiatrisk läkare är som att spela rysk roulette. Det stämmer, för man är så liten och svag i sitt psykiska mående. Jag mådde skitdåligt men läkarpajasen skrev ut mig samma dag. 

Hemma så samlade jag ihop all medicin i en burk fast besluten om ta livet av mig.
Jag gick ut i skogen och stod länge och velade, men gjorde det inte, i sånt fall skulle jag inte skriva detta. Dagen efter så åkte jag ned till psykakuten igen. Jag blev inlagd men på ett sjukhus fyra mil norr om Örebro, Lindesberg.
Där var det så lugnt och skönt och jag hade en bra läkare som såg och förstod mig.
Jag blev kvar i tre veckor tills jag mådde någorlunda bra. Min bror Leif kom och hämtade mig. Väl hemma så fortsatte jag leva som vanligt, skrev en hel del. Skaffade en kattunge, en helvit hona som jag döpte till Puss. Ingenting speciellt händer under vår och sommar. Det är Göran, jag och katterna, alkohol och musik, skriver och tittar på film.
I början av september mår jag dåligt igen, och blir inlagd i Lindesberg igen i några veckor.
Göran ser till katterna. Jag kommer hem och en blöt natt så börjar Göran provocera mig vilket slutar med att jag ger honom en kraftig örfil. Jag blir överraskad över mitt handlande. Jag har inte brukat våld sen jag var en liten pojk. Men det kändes skönt och rätt gjort.

Hösten flyter på som vanligt, Göran och jag blir sams. Jag börjar må bättre än på ett decennium, skriver riktigt bra texter.
Natten mot nyårsafton drömmer jag att Lou Reed och hans fru Laurie Andersson kommer och hälsar på mig i torpet i Norra Dylta. Det är en magisk dröm som fyller mig med ljus och hopp. Jag firar nyår med Göran och Micke.
2013: I februari vänds mitt psykiska tillstånd till bipolär mani, vilket jag inte fattade då. Mani är ett euforiskt rus, i vilket ingenting kan gå fel, inbillade jag mig. Jag börjar få tankar på att flytta till Stockholm, och jag skulle bo i tält på Värmdö. Jag är redan gränspsykotisk i det stadiet, jag lever i en fantasitillvaro. Säger upp mitt kontrakt på lägenheten. Träffar en gammal bekant och facebookvän, Lasse. Börjar umgås med honom. Jag ger Göran en ännu hårdare örfil en natt. Han blir skraj och skyndar sig över gården hem. Jag skaffar mig en kattunge, Miranda. Jag har nu fyra katter. Min mani ökar i intensitet, men jag tycker att jag mår bara bra.
Jag måste skaffa ett boende innan augusti, och bestämmer mig för att bo i ett stort campingtält. Lasse skjutsar mig till Nyköping där jag köper ett tält, i vilket jag ska bo strax utanför för stan. Vart jag ska göra utav alla mina möbler och prylar har jag inte en tanke på. Så småningom får jag tag på ett helt omodernt torp norr om Örebro. Fint ställe men knappast realistiskt på vintern. Men det tyckte jag i mitt maniska rus. När väl flyttdagen kommer så har jag endast den lätt handikappade Lasse som flyttkarl. Lasse får tag på en kille. Vi höll på från tidig kväll till morgonen därpå. Min syster Iren kom då och hjälpte mig att städa. Vi höll på hela dagen till sen kväll. Då hade jag varit vaken i över 40 timmar.

Mysigt ställe jag flyttade till, och katterna trivdes. Jag köpte ett bensindrivet elverk. Jag lånade pengar utav Lasse, vilket blev en ansenlig summa till slut. Kronofogden började denna sommar göra utmätning på min inkomst. Jag hyr utav en friherre Åkerhielm och hans fru. Hon klagar på sin personal över att dom kör som blådårar. Jag ringer en i personalen och ber honom och hans kollega att ta det lugnt på grusvägarna.
När jag ska hämta vatten i dunkar på godset och pratar med viltvårdaren så säjer han att jag
får skaffa vatten någonannanstans. Jag hämtar vatten, sen ringer jag och skäller ut honom. Då kommer han farandes hem till mig och börjar gorma: "Du är sjuk Johan!!" Det hade han ju rätt i, men jag hade ju rätt till att freda min säkerhet på vägarna inför hans kollega.
Friherrinnan beklagade sig över sin personal i ett mail till mig. Jag uppfattar inte mig själv som sjuk, jag är bara inne i ett skönt flyt i livet.

Jag börjar gå till en kvarterskrog i Oxhagen på väster i Örebro. Samma lokal som jag var på disco 1977-81. Där är en massa trevliga människor. Annars umgås jag med Lasse. Anders Tengelin kommer och hälsar på mig.
Är mycket hemma i torpet med katterna.
När den första snön börjar falla så inser jag att en vinter kan bli tuff. Jag har inga pengar till ved heller. En bekant till mig har ett hus på landet att hyra ut, det ligger 15 km söder om stan, och är halvmodernt. Jag flyttar dit i slutet av oktober. I kontraktet så står det 2 katter, inte fler, är godkänt. Jag har 4 katter, plus en kusins katt som inte trivs hos honom.
Mitt blomstrande sociala liv fortsätter, manin får mig att prata med allt och alla. Skriver brev angående psykvården till Lars Norén. Jag får inget svar. Går på krogen tillsammans med Lasse och en ny vän, Bosse.
Firar jul i immanuelkyrkan, trevligt. Min syster IngBritt och jag sover hos mamma, och jag stör henne när jag kommer senare och ska lägga mig, och börjar gorma. Mamma kommer och skäller på oss, och blir en Lars Norén-scen.
Jag sticker därifrån, och lyckas fixa en cykel, är hemma på morgonen och mår inte bra. Sömnlöshet är det värsta för min bipolaritet.
Men det har jag inte en aning om. Jag vet ju överhuvudtaget inget om bipolär sjukdom.




Prosa av Johan Bergstjärna VIP
Läst 171 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-12-13 19:13



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Johan Bergstjärna
Johan Bergstjärna VIP