All smärtan som  hon hade burit lagt bakom ryggen och gick vidare mot den ljusa vägen  som hennes man ritade jämt på hennes händer, när de trygga tillsammans levde innan kriget startades.

Hon tappade inte hoppet på att hitta igen honom, hon ville inte tro på att han dog.

Hennes känslor var så äkta så att hon bemöts av det ljusa ögonblick som hon  förväntade sig jätte länge.

Han till sist kom, kom den dagen när julen öppnade sitt hjärta och hälsade alla lidande människor att väntan är den enda hoppets verk för en ljus utväg, och det ska man droga sig med.