dessa händer, knotiga, naglar regredierats från klor –
att äta plast för själv bli plast,
salt, matolja, rena kolhydrater,
bli del av sammanhanget, cell i motor –
tro på bleka gudar: reformer, paradis.
omärkligt
låta dagarna passera
röra sig från meningslöshet till meningslöshet
misslyckande och tillkortakommanden,
häägring (?) häägring, distraktion –
liv och delvis leva.

. . .

natt faller sönder till dag,
hägern är i vardagsrummet, vingarna uträckt,
nacken erigerad, näbben smal spetsen snudd på taket,
tar upp hela rummet, med sina breda vingar,
och står, stelnad, med blinkande ögonlock,
aspfågel, fjärrskådande intet,
jag går fram,
lägger min raklång mot honom, burrar in nos och panna
i hans brösts ruggiga dun, blågrå, och gnyr.
han står så,
jag håller –

. . .

längtan inte att komma bort, men stanna kvar,
stelna med ett ögonblick, dess scen, en stund.
en liten förhoppning kanske, för liten,
inte farkost, cirkulatorisk apati, kortsiktig,
avstå sig den stora tanken, vulgär, helga
den lilla gesten, äkthet – det wobblande
begreppet –, slängarna själsliga är stilla, men otillräckligt,
oavslutat följer på oavslutade spår i snön;
den faller, som fiskfjäll, tyst,
tyst är det, jag väntar,
väntar,
på det lilla, åtstramningen i mungiporna, plötslig; på
missnöjet: som ska skjuta iväg
och ut ur det här rummet, igen –

. . .

genom fönstret,
den tidiga solen illusorisk
reflekterad i ytspänningen på sjön,
guld, blank, blurrad.

ett rådjur skäller. en abborre hoppar.