Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Aldrig mer

Klara går fort längs landsvägen. Skymningen har övergått i mörker, men halvmånen - som reflekterar sig i den våta asfalten - ger ledljus. Att det är nästan vindstilla, förutom små krusningar mellan träden, gör att hon kan höra minsta prassel.
Det går flera minuter mellan bilarna som passerar. Varje gång har hon hört dem på långt avstånd, hoppat över det lilla diket, in mellan träden, och ställt sig helt osynlig från vägen. Nu är hon tillbaka uppe på vägen, huttrande knäpper hon översta knappen i jackan och börjar gå igen.
En kall kår längs hennes ryggrad är snabbare än hennes sinnen. Inga ljud, men skogsbrynet på hennes vänstra sida lyses upp av en strålkastare. Hon kastar sig ner i diket, känner vätan tränga sig in vid knäna. Hon skakar i hela kroppen när den nästan ljudlösa bilen passerar. Endast däckens friktion mot asfalten hörs. En elbil, en jävla elbil, tänker Klara när den kör förbi.
Klockan visar sju, vilket betyder att hon nu gått i över en timme. Klara gissar att hon är halvvägs.
"I svenska skogar finns ingenting farligt" säger hon till sig själv gång på gång. "Möjligen en räv eller grävling på sin höjd, ugglor också förstås – men annars ingenting farligt!"
Ljudet från bilen är bekant, den starka motorn vrålar ekande mellan träden. Diket är bredare här en tidigare, men hon tar sig över det i några kliv. Ställer sig långt in i skogen den här gången. Klara känner sig kissnödig, kniper ihop benen och lyssnar. Det starka motorljudet avtar i styrka, trots att strålkastarna nu kommer närmare. Den stora pickupen stannar längs vägrenen, men Klara är redan på väg längre in i skogen. Hon hör den dova smällen från en av bildörrarna som stängs. Hjärtat bultar i bröstet och de korta tankarna byter av varandra fort.
Ett sken från en ficklampa kommer närmare. Nu finns inga tankar kvar i hennes medvetande, benen springer på högsta växel utan någon som helst ledning. Klara hör sitt eget namn ropas av en mansröst hon kommit att frukta mer än något annat. En gren rispar upp hennes kind, och smärtan får henne att för ett ögonblick sakta in. Halvjoggandes vänder hon på huvudet, ser sig inte för och snubblar över en sten. Smärtan i knäet går som en blixt genom hela vänster benet, smärtan i tinningen hinner hon knappt uppfatta innan det svartnar för ögonen.
Sakta återfår Klara medvetandet, men hon rör sig inte ur fläcken då hon förstår att hon befinner sig i Kenneths pickup. Långsamt öppnar hon ögonen, vrider blicken till vänster och iakttar honom. Han tittar rakt fram på landsvägen, nynnar på någonting, och trummar lätt med fingrarna på ratten.
Hon känner hur det rinner längs hennes tinning, en lätt varm stril av blod. Hon hindrar instinkten att ta sig för såret och stänger åter igen ögonen. Hon stelnar till när hon känner hans hand på sitt lår. Det måste han ha uppfattat, för nu klämmer han åt hårdare.
"Du kan sluta låtsas, jag vet att du är vaken!"
"Mitt huvud håller på att sprängas, jag tror jag måste spy!"
"Du skulle bara våga spy i min bil!"
"Jag måste till sjukhus. Snälla, kör mig till sjukhus."
"Glöm det! Vi ska snart stanna på en liten skogsväg inte långt härifrån. Där ska du och jag ha ett allvarligt snack. Den här gången gick du för långt! Fattar du?"
Hans röst är lugn, hon hatade när hans röst är lugn. Det slutar alltid med att hon hamnar på sjukhus.
Men där fanns något mer den här gången, någonting hon inte känner igen. En tonart lägre än i vanliga fall, i kombination med hans hårda grepp om hennes ben.
Han tänker döda henne, det är precis vad han tänker göra. Klaras hjärta bultar så hårt att det känns långt upp i halsen.
Jag måste lugna ner mig, tänk för i helvete, tänk. Inte avfarten, vad som än händer, inte den där jävla avfarten, tänker hon. Ett svagt ljus i backspegeln får henne att ta ett blixtsnabbt beslut. Hon kastar sig snett fram och griper tag i ratten med båda händerna.
"Vad i helvete.." Börjar Kenneth säga, men hans röst går upp i falsett och övergår i ett skrik när bilens högra framhjul börjar dunsa i dikesrenen.

Han lutar sig mot förarsidan och försöker hålla tillbaka ratten, men det är alldeles försent. Bilen studsar våldsamt och Klara tappar greppet om ratten, flyger tillbaka på passagerarsidan och slår huvudet i fönstret. Det sista hon minns är den detaljerade mönstringen på tallen som kommer emot dem i rasande fart. Smällen får alla fyra krockkuddarna att lösa ut och allt blir återigen svart.

Klaras första förnimmelse när hon vaknar är den bekanta lukten av alsolsprit och citrus. Allt för ofta har hon känt den lukten. Minnena från bilkraschen blixtrar förbi som otäcka diabilder. Huvudet håller på sprängas av värk, på god tvåa kommer hennes högra dunkande axel. En sjuksköterska lägger sin kalla hand på hennes panna, skriver någonting på en skrivbräda. Klara lyckas få igång sin vänsterarm och hon nyper tag i sjuksköterskans vita rock.
"Hur gick det för Kenneth?"
"Du menar föraren av bilen, hette han Kenneth?"
"Ja."
"Han ligger på uppvaket efter operation. Han förväntas vakna om några timmar."
"Är han illa skadad?"
"Två benbrott och en punkterad lunga, men allt har gått bra med operationen. Du kan vara lugn, han kommer klara sig fint."
"Och jag?"
"Läkarna lyckades justera din axel som var ur led. Sen har du fått några otäcka smällar i huvudet. Vi tror du kan ha fått en rejäl hjärnskakning och kommer hålla lite koll på dig de närmaste dagarna. Men ni har båda haft en fantastisk tur, det kunde ha slutat mycket värre."

Hon ler mot Klara, vänder sig sen om och lämnar rummet. Så fort sjuksköterskan stängt dörren kliver Klara upp ur sängen. Smärtan i axeln är fruktansvärd, men tankarna på att Kenneth är på väg att vakna ger henne handlingskraft. Hennes jacka hänger på en stol, och det är bara med nöd och näppe hon lyckas ta den på sig. Klaras enda tanke är att hon måste till varje pris ut från sjukhuset.
Hon är ensam i hissen och är precis på väg att trycka på den gröna knappen, när hon plötsligt ändrar sig och väljer våning fem istället. Hjärtat slutar bulta, ett lugn kommer över henne. Sakta knyter hon nävarna och känner naglarna tränga in i skinnet.
"Aldrig mer, aldrig mer!" Upprepar hon tyst som i ett mantra.
Hon ignorerar skyltarna med 'Endast personal!' och kliver in på intensivvårdsavdelningen. Hon går från rum till rum och söker. På rum 104 finns fyra sängar, och Kenneth ligger direkt till vänster.
Hans bara överkropp är inlindad med bandage. Blånader finns i hans panna och längs bröstkorgen. Hon lyfter försiktigt hans huvud och tar ut kudden. Kenneth mumlar något vilket får Klaras hjärta att slå volter. Hon klättrar upp och gränslar honom för sista gången, trycker kudden över hans huvud och pressar med all kraft hon har. Kenneths ben sprattlar ett tag för att sen bli stilla. Snabba fotsteg och höga röster i korridoren får henne ur sin trans. En vitklädd vårdare sliter bryskt ner henne från sängen. Hon gör inget motstånd. Sittandes på golvet hör hon en av läkarna säga ordet ”död”. Klara suckar djupt, tårarna rinner längs hennes kinder och hon säger:
"Fri, äntligen är jag fri!"




Prosa (Kortnovell) av Sverre Rosén
Läst 249 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2018-12-14 21:13



Bookmark and Share


    ej medlem längre
Mycket spännande och bra skrivet!
2018-12-14
  > Nästa text
< Föregående

Sverre Rosén
Sverre Rosén