Som varma stenar mjukar upp knutor som satt sig som dålig karma längs livets oas av de drömmar av krossat spegelglas. Långsamt smekandes vackra ord förlåtande vidskepelse i svart sammet och spets. Du bjuder mig på förförande kanderade äpplen. Jag frestas, men står emot. Jag ser kärleksrikedomen bakom din tunga diamantkrona som blänker i natten. Fladdermössen avnjuter tystnaden. Vilseledande kärleksbrev. Handskrivet med guld bläck. Försök inte med mig. Aldrig mer. Trasig porslindocka iakttar mig då jag sveper som örnen över frusna ögonblick och jag saknar oss. Som de vi en gång var. Men nu. Endast förfrusen passionsblomma överlever vintern i din blick. Jag blundar och någonstans i vimlet av sköldpaddsfärgade ögonblick kan jag minnas lyckan. Den kanske fanns någonstans i en snöglob för länge sedan. Mycket, mycket länge sedan.
Men även jag kan skriva kärleksbrev. Handskrivna med guld bläck.
Att skicka till en diva i snödriva. När iskristaller smälter och mascaran rinner. Står jag kvar rak i ryggen. Och jag älskar att se regndroppar falla längs min aura av kärlek och nynnar med och njuter av spegelbilden. Även om det är krossat spegelglas.