Nu kan jag inte skriva mer kaffe. Nu kan jag inte röka mer medicin. Korridoren är ändlös och leder ingenstans. Den schizofrena skenverkligheten är väldigt syrefattig. 

Jag sticker hål på den och den skrumpnar ihop som en badboll på en för evigt optimistisk badstrand. Folk är väldigt sjuka här, och läkarna pumpar på kranarna och försöker
verka förtroendeingivande, fast dom är väl medvetna om att deras patienter skulle behöva så extremt mycket mer, att medicin inte är kärlek och grundlig psykoterapi. Dom psykiskt sjuka människorna prioriteras inte, det är som om makthavarna varken vill, orkar eller kan sätta sej in i deras situation. Psykisk sjukdom är fortfarande något skrämmande, slipprigt diffust, något tabu. Jaså, är din syster utbränd och djupt deprimerad... fan vad tråkigt, men du vi pratar om det en annan gång, jag ska ut till travet nu. Dom förtränger och förtränger, och deras jag krymper fast dom är övertygade om att dom växer och utvecklas. Dom surfar fram i en lycksalig eufori över saker som i själva verket är ingenting. Konstant påtända vänder dom varandra ryggen när dom behöver varandra som mest. Framåt vi måste framåt vi måste framåt. Tryck på hissknappen, härnere kan vi inte vara. Vi är faktiskt nästan optimalt funktionella och samhällsdugliga. Nu kan jag inte skriva mer korridor, inte dricka mer prioritet och inte röka på sjuksköterskans BH.
Min mamma var aldrig min mamma, hon är det inte och kommer aldrig att vara det. Jag hade extremt mycket hellre vuxit upp med två alkoholiserade och utslagna vrak till föräldrar, och hamnat i ett gott fosterhem, sa den
före detta extremt under lång tid schizofrent psykotiske författaren. Jag tänker sällan på henne, påminn mej inte om henne. Helvetet.
Himmelriket i en innerlig kyss av sanning. Orden som befriar. Jag vet vad jag VET, sa fru verksamhetshefen som inte visste ett dugg.
Jag tror att det är så här, sa han som visste att hon hade fel, men som inte vågade tala därför att han hade blivit stenhårt mobbad av sina arbetskamrater som älskade att slicka och tillbe chefens ego. Och se på mej, en hand i stormen... när du inte orkar längre, när det är slut. Ja, idag jobbar hon med den varma blicken! Hon som får mej att må så bra.