"Gud" är sitt eget namns personpronomen,

hemlighetsfullt och vördnadsbjudande.

"Gud" är en outgrundlighet, ett omen,

ett presens particip, ett ljudande

 
substantiverat verb, ett slags berusning,

en grundstruktur för själens ton och takt.

"Gud" är indefinit som gåtans tjusning,

en paradox av poesi och makt.

I religionernas spekulationer

med språkets yttre byggnationsteknik

blir "Gud" objekt och mindre numinös.

 Men "Gud" är gåtfullhetens grammatik,

och  passar inte in i religioner.

"Gud" är subjekt och icke-religiös.