Vinden säger mig där ute.
Hänger gärna runt kyrkklockan
och låter den darra lätt.

Den viner också över nejden,
bland dungar och öde hus.
och i fjärran

Nu sjunger den mellan husen
och den bär regndroppar.

Dom blir speglar på marken
som skimrar.
Där kan den andas ut.

Jag har på mig huvan över huvudet
och går långa vägen,
gatlyktorna lyser allt starkare.
Jag har bara skog runtom.

En bit bort ser jag asteroiden klart,
hur den gungar lätt ovanför
och försvinner.

Den lös klart
och jag tyckte en stund
som att vinden
bjöd upp mig till en dans.

Ville att jag skulle följa med den.
Nu virvlar snön runt.
Bäddar ner ett svart stoft som fallit.

Kyrkklockan darrar lätt
när jag rundar krönet in mot stan.

Nejden där ute ligger med sina dungar
och öde hus. Det har blivit morron.