Det är med smärta i bröstet jag lämnar dig på stationen.
Det var med smärta i bröstet mitt välkomnande bemöttes med den avståndstagande reaktionen.
Där sattes du gränsen i vårt möte och den rådande tonen.
Jag kände mig ledsen, sårad och maktlös inför min rädsla att du hade börjat upplösa den av oss rådande unionen.
Mina känslor är oförändrade, mina förhoppningar detsamma.
Min kärlek till dig består och gör tankarna att förlora dig än mer smärtsamma.
Jag har svårt att förstå hur vår kärlek och närhet så fort kan bli skam och allmänt pinsamma.
Jag vill förstå, jag vill känna, men inte att i kärlek två människor står ensamma.
En förhoppning var att vi tillsammans kunde möta oro och rädsla, tillsammans kunde ge varandra mod.
Mina känslor för dig har blivit ett vilt och rasande vatten, en svårkontrollerad störtflod.
För det jag tror på är jag villig att ge allt för, även mitt innersta mitt blod.
När jag lämnade dig på stationen gjorde det väldigt ont, jag kände mig ensam där jag stod.