Mitt liv, del 23 (slutet.)

Jag får ett mothugg från enhetschefen angående mitt sms till den arrogante skötaren.
Så här i efterhand kan jag väl hålla med om att jag tog i lite för mycket. Men hurdant betedde han sig mot mig på avdelningen? Enligt en sjuksköterska så blev denna affär någonting stort. Jag har som strategi att är någon dum mot mig så är jag dubbelt så dum tillbaka.
I avskräckande syfte. Jag kunde inte sova på natten efter mailet från enhetschefen.
Tog första morgonbussen in till stan och köpte cider. Dricker man eller tar droger inom öppenvården så blir man inlagd bums, på rättspsyk. Jag vet inte hur jag tänkte, jag var gränspsykotisk och inte mig själv, kände en orättmätig, tycker jag nu, skuld gentemot skötaren. Så jävla farligt meddelande skickade jag inte. En söndag en bit in i juni så ringer min brorsas fru Magdalena. Hon berättar att min mamma ligger för döden men att hon inte vill släppa taget. Magdalena tänker att mamma kanske väntar på att jag ska komma och ta avsked. Hon kommer och hämtar mig och så åker vi till mamma. Jag får en smärre chock när jag ser henne. Hon är liksom transparent och liknar en fågelunge. Hon är medvetslös.
Jag har inte träffat henne på ett och halvt år och får dåligt samvete. Jag håller hennes hand och pratar med henne lugnt och säger att jag mår bra och bor ute på landet. Det rycker till i hennes ena mungipa, kanske hon märkte att jag var där. Magdalena skjutsar mig hem, och hon stannar och pratar en stund.
Hon berättar att min bror och hon har problem med sitt förhållande. Här borde jag sagt ifrån åt henne. Jag är tvärfull med tankar och känslor efter mötet med mamma och orkar inte lyssna på deras problem. Knappt 2 dygn senare på tisdag morgon så får jag ett sms om att vår mamma har gått bort. Skönt för henne känner jag, hon har varit sängliggande under en lång tid. Jag önskar henne all frid där på den andra sidan. Hennes liv var periodvis tufft.
Känslor av sorg och frustration kommer också. Vi möttes inte riktigt ordentligt på 40 år hon och jag. Vi gjorde aldrig upp våra konflikter.
Den följande tiden lever jag på som vanligt, skriver en del och gör bilder på telefonen.
Det känns konstigt att mamma är död.
Det är omöjligt få henne att leva igen.
40 år spelas upp i revy för mig, hur trasig jag blev efter pappas suicid 1976. Den psykiska sjukdomen i övre tonåren och hur omöjligt det har varit att knyta an till både syskon och mamma. I slutet av juni så börjar jag få problem med sömnen, och ganska direkt börjar symptomen komma. Gränspsykos och uppvarvning. Stress över att vara så ensam som jag är. Värre sömnbrist, och så vidare.
Jag ser på löpsedlarna att Michael Nyqvist är död. Det fyller mig med sorg. Döden igen.
Jag blir utskriven från rättspsykiatrin.
I början av juli så åker jag i den nedåtgående spiralen, sömbrist, mani och oro...
Mamma begravs onsdagen den 12 juli.
Jag mår inte bra och ställer in det.
Jag ligger på min soffa med mitt bildmakeri, och känner hur jag sjunker. På mammas begravningsdag ligger jag och skakar i soffan, tar bussen in till, är väldigt gränspsykotisk men klarar att handla. Jag får en plötslig ide att köpa två dunkar med bensin. Jag ska elda upp min stuga. Jag är helt borta i huvudet.
Jag kommer hem och undrar vad jag håller på med. Ställer dunkarna på toaletten.
Fortsätter maniskt med mina utflippade bilder.
Sover som vanligt dåligt, och mår för jävligt.
Varför jag inte ringer någon eller några kan jag inte svara på idag. Jag var som i en bubbla.
På torsdagen fortsätter jag med bilderna och klockan 19 så reser jag mig med ett ryck och tar blixtsnabbt beslutet att tända på huset.
Jag ställer min tjocka madrass och ställer i stora soffan och en tunnare madrass i lilla soffan. Sen dränker jag madrasserna med 4 liter bensin. Andra dunken häller jag på ryamattan i köket. Först så packar jag två väskor med mina viktigaste saker och ställer utanför huset. Jag rullar ihop lite hushållspapper, tänder på, och släpper p0 den tjocka madrassen. Det exploderar och fönsterrutorna blåses ut. Bensinen har hunnit förångas och madrasserna är ett inferno.
Jag springer ut ur stugan och brandvarnarna tjuter... Av någon anledning så ska jag låsa ytterdörren men det krånglar...
En man, närmaste granne, frågar mig vad jag håller på med. Jag kan inte bo här svarar jag.
Han ringer brandkåren, och jag går en bit bort med mina två väskor. Där blir det ett, som det känns, väldigt långt väntande på brandkår, polis och ambulans. Jag hade ingen chans att ordna ett annat boende, men nu ordnade jag det på detta sätt... Sen blev det arrest, häktningsförhandlig, häkte, rättspsyk-undersökningar, och så landade jag i Växjö i slutet utav augusti. Örebro rättspsyk var fullt och chefsöverläkaren där förklarade att eftersom dom hade misslyckats med mitt fall så valde dom att placera mig "på annan enhet."
Växjö rättspsyk är en stor högsäkerhetsanstalt.
Jag hamnade efter en månad på en avdelning för missbrukare. Ett högst obehagligt hål. Jag har aldrig tagit några droger. Jag mådde jävligt dåligt under 4 månader där. I början av februari 2018 så blev jag överflyttad till en utslussningsavdelning. Där var atmosfären humanare. Jag mådde åtminstone bättre. Medpatienterna bestod nästan bara yngre män. Jag såg och kände av deras misär, tristess och tysta desperation. Själv så låg jag mest i sängen och dagdrömde och vilade.
Sommarhettan kom i maj, och jag väntade på en plats i Örebro. Som tur var så var luftkonditioneringen väldigt bra. Sen startade skogsbränderna. Jag höll mig i skuggan och pratade med de skötare som hade ett öppet hjärta. En ung sjuksköterska upprepade gång på gång att "Det kommer att vända för dig", och så log hon. I mitten av augusti så fick jag höra att Örebro skulle ta hem mig. Då log jag.
Två skötare skjutsade mig hit till utkanten av Örebro. Jag kom till ruta ett som för 4 år sen: observationsavdelning 6. Där mådde jag upp och ned. Mentalt så var jag kvar i Växjö.
Efter en dryg månad så flyttades jag hit till utslussningsavdelning 7. Här är det lugnt och jag börjar acklimatisera mig. Jag kan inte säga att jag mår bra. Vissa dagar vill jag dö.
Och så är det julen vars kommers och stress gör att jag bara väljer att ignorera.
På juldagen så ska jag med kaffe och pepparkaka fira vår Jesus Kristus födelse. Hurra hurra hurra hurra!!
Hur det blir framöver vet jag inte. Det ska börja sökas boende för mig. Kuratorn sköter det.
Jag har i alla fall köpt en julklapp till mig, en sprillans ny Monark, grön med tre växlar.
Ska också köpa en ny dator. Lika bra att kosta på mig en fin laptop, skrivandet är ju min stora passion och hobby. Jag mår bättre sen jag skrev denna del i min självbio. Tack för att du läste. God Jul och Gott Nytt År!