Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 


Julnovellen 2018

Kattungen hukade i den vinande snön. Hon stapplade på nariga trampdynor mot en liten gran med täta grenar nertill. Det var dagar sen hon fått i sig något, och hon var yr och svag av hunger.
I två månader hade hon strukit omkring utefter skogsvägen. Längst ner, vid den stora flerfiliga asfaltvägen fanns en rastplats, och där hade hon sökt efter godbitar till en början. Korvsnuttar, pommes frites, bröd och ibland lite kött från hamburgare. Dressing… oh, så gott…

Inte visste hon vad månader var, eller höstlov, eller för den delen Ayia Napa. Allt hon visste var att familjen var borta. Huset och hennes korg. Bilen, som morrade och luktade otäckt kunde hon inte sakna, men familjen… den lilla flickan, hur hon sovit så nära henne i den varma sängen, under täcket. Hur det hade luktat, så blommigt och gott av det rena sänglinnet…
Nu var det så kallt. Åh, så kallt, och nästan jämt var det mörkt. Nog för att hon såg, alltid, men när mörkret föll kom de otäcka djuren. De snälla djuren försvann.
Räven höll sig mest vid rastplatsen, som han jagat bort kattungen ifrån. Det var hans soptunna. Hans matförråd! Och han kunde äta henne också, om hon inte höll sig undan!

Hon hade vandrat uppför backen, till den lilla granen och stenröset bakom den. Där hade det gått att fånga en och annan mus innan snön kom. Nu var det svårare. Det senaste hon hade hittat att äta var ljummen spillning från ekorren uppe i trädet. Det var inte gott, men det dövade värken i magen lite grann. Snö fick hon ju i sig lite också, men den gjorde henne ännu kallare inombords. Kanske skulle hon orka ner till soptunnan nästa gång det ljusnade. Hon kröp ihop intill granstammen och det sista hon tänkte på innan hon gled bort var dressing… bearnaise…

Mannen tog en yxa ur bagageutrymmet, sedan tände han LED-lampan i sin svarta luva och pulsade ut i snön på andra sidan om plogkanten. En liten stig upptrampad av skogens mindre djur löpte parallellt med skogsvägen. Han slog snön av granen han bestämt sig för i höstas, vid älgjakten. Den var inte illa alls.
När mannen skrapade undan snön runt stammen stötte graningekängan i något. Ett dött djur? Han böjde sig ner. En utmärglad kattunge, en liten hona. Sköldpaddsfärgad, kallades det visst när de såg ut så där. Han lyfte upp den lilla kroppen, och märkte att livet inte riktigt flytt.

Mannen sneglade på yxan. Det var väl lika bra… men att lämna den lilla kroppen åt asätarna, det kändes inte bra, så här på kvällen före dopparedagen. Mot bättre vetande stoppade han den lilla under tjocktröjan, sen högg han en aning ovigt sin gran och la den i bagageutrymmet.
Kattkräket fick värma sig mot hans bröst på hemvägen. Chansen var väl närmast obefintlig, men det skulle ändå kännas bättre att ta vara på den lilla kroppen i civilisationen. En liten peng till kremering hade han väl.

Kattungen kunde känna mammas varma mage med spenarna. Söt, varm mjölk. Tassarna kramade juvret rytmiskt, hon spann av glädje och kärlek…
Hon sov under täcket. Det doftade rent sänglinne. I morgon skulle hon leka med flickan igen, göra konster och ta höga skutt, så flickan skrattade det där härliga, pärlande skrattet. Hon var hemma igen!

Han griljerade skinkan, sneglade på den i ett kör, så den inte skulle bli bränd medan han klädde granen. Likadant varje jul, skinkan, granen, gotterna… I år kanske de skulle titta in. Åtminstone stanna till i dörren, önska god jul innan det bar av till julfirandet hos andra, muntrare släktingar.
Jo, han förstod ju att det där tungsinnet gjorde honom ensam, men han kunde inte riktigt rå för det. Det var Margot som hade stått för det lätta, glada och roliga i livet. Med henne försvann det mesta. Tyvärr även sonen, som han var så stolt över, men alltid haft lite svårt att prata med. Och hans familj, ja de hade ju sina traditioner.

Julklapparna la han under granen. Han skulle skicka dem i mellandagarna, som vanligt. Pojken var väl fem år nu. När hans egen son hade fyllt fem hade han gett honom en täljkniv. Sen hade de suttit och täljt tillsammans. Först barkbåtar, sen lite svårare saker i vresigare material. De sa aldrig så mycket, men var ändå så nära varandra. Margot var livrädd för knivar i händerna på barn, men hon hade inget att frukta. Tord hade ärvt hans ordningssinne och försiktiga sätt, och la alltid in kniven efter täljstunden. De hade ämnen liggande i fuktigt spån, olika träslag som ene, apel, tuja och björk. Konstnärligheten fanns där, och sinnet för materialet. Hans grabb. Han svalde.

Ut med skinkan, i grevens tid… tankarna hade så när ödelagt den. Risgrynsgröten var nästan klar, han spädde med lite mer gammaldags mjölk, så den inte skulle brännas. Sen blandade han mjölk med varmt vatten och lite druvsocker, och drog upp i de små sprutorna på diskbänken.

Han sjönk ner i gungstolen med kattungen i knät. Droppe för droppe sipprade ner i svalget på den. Ingen hosta, men nog levde den ännu? Han lyfte upp den på bröstkorgen, la den tillrätta på den rutiga skjortan. Det jämrade sig svagt, djupt inifrån, men den fortsatte ta emot mjölkdropparna. Han visste att den hade små chanser, även om den kvicknade till. Svälten bränner ut njurarna, ja de inre organen överlag tar stryk. Hur små njurar det här lilla krypet kunde ha, det kunde han inte föreställa sig. Hon skulle inte ligga ensam och dö i alla fall. Det borde ingen behöva.

Margot, är det du? Jag somnade visst. Vi ska väl ha oss kaffe, och smaka på skinkan.
Gemenskapen, skinksmörgåsen, doften av gran och kokkaffe. Hennes småprat om allt och inget. Hennes doft av Nivea och nybakat bröd. Hon förmanade honom inför besöket, att lätta lite på smilbanden och inte sitta som grinchen och förstöra stämningen. Han kunde inte annat än att skratta. De skrattade tillsammans och åt sen sina skinksmörgåsar under tystnad.

Han måtte ha somnat, och han var ensam med kattungen på bröstet. Margot var bara på besök, hon väntade ju på andra sidan så troget. Saknaden värkte till i hjärttrakten.
Han värmde den sista lilla dossprutan i handen och pytsade i den lilla munnen. Nu skulle det få räcka. Han strök den magra kroppen med handflatan, och försiktigt med pekfingret från strupen och nerför hela magen. Det kurrade och knorrade, han tänkte på tarmvred och annat otäckt, men det kändes riktigt att stryka på magen på det där sättet.

Mannen la kattungen i den hopvirade tjocktröjan så bara nosen stack upp. Han la henne under granen, det var ju liksom där hon hörde hemma, död eller levande. Det drog varmt från järnkaminen där, och kanske var till någon nytta. Han var tvungen upp och röra på sig. Gröten skulle tas av, skinkan svepas i folie och han var faktiskt sugen på en kaffetår. Drömmar mättar inte mycket.

Så skönt att snön är borta, och vad mjuk mossan är under granen! Solen är visst uppe idag, och det glittrar alldeles från grenarna, liksom. Räven kan ha sina pommes frites, det är skönare att stanna här. Det smakar som mjölk i munnen. Så skönt att sova och drömma. Mamma, syskonen…Familjen i det stora huset… bollar, leksaksmöss… det skojiga fiskespöet med fjädrarna… korgen med sin mjuka dyna… så här mjuk…

Han matade kattungen regelbundet, och både julafton och juldagen passerade utan besök, men han hade inte ens reflekterat över det. Hon hade börjat snutta på pipen och hon öppnade ögonen lite grann. Han torkade ögonvrårna med ljummet vatten på en bomullstuss, och han smörjde de såriga trampdynorna med Nivea, i brist på annat. Det skulle nog ha varit Helosansalva, tänkte han.

Kattungen fick ligga i sängen, så han hade koll på henne. Han rörde sig inte mycket i sömnen, och var bara uppe en gång om natten för att pinka och titta på termometern. Hon tryckte sig lite mot honom, tyckte han, när han kröp ner igen. Det var på natten mot annandagen och en rejäl köldknäpp. Minus sjutton grader, sa termometern. Han stoppade täcket om dem båda och sov strax igen.

Hon klättrade upp på människan som låg där i sängen. Den luktade främmande, men inte otäckt. Den var ingen liten flicka, utan någon gammal, med grått skägg som laven i träden. Hon kröp in under skägget och somnade om. Varmt och tryggt kändes det ju i alla fall.

När mannen vaknade var det tomt vid hans sida. I halsgropen låg katten och sov, hoprullad som en boll. Hon muttrade svagt när han rörde på sig. Hon var nog hungrig igen.

Solen steg och det blev en gnistrande vacker annandag. Han kokade kaffe och gjorde sig två rejäla skinksmörgåsar. Grötportionen värmde han i mikron tillsammans med kattnäringen. Han la tjocktröjan-kattboet på kökssoffan bredvid sig, krokade loss den lilla från undertröjan, där under flanellskjortan. Hon protesterade med en riktigt skarp liten röst, men tystnade strax när det var matdags. Varje gång han tog ett bett på smörgåsen eller en sked gröt pep hon avundsjukt. Hon var helt klart över den värsta krisen. Han var glad inombords, men samtidigt full av oro för sekundära komplikationer. Levde hon över nyår så skulle han ta henne till djursjukhuset.

Kattungen var omättlig. Han gav henne risgrynsgröt utan kanel, vid lunch tuggade han saltet ur revbensspjäll och en köttbulle och blandade med mjölkdrycken, och hon åt farligt fort. Lite, lite i taget fick han lägga för henne. Han hade inte en aning om vad som var lagom mycket, men det var nog långt mindre än vad kattungen ansåg. När magen kändes fylld, men inte spänd fick det vara nog. Han strök på magen lite grann, och sen på ryggen så hon somnade. Hon spann nu, som en liten motor, och det kändes i bröstet när han hörde det trygga lilla ljudet.

När kattungen slutat spinna och bara sov lugnt dukade han av, lyfte ner katt och tröja till golvet under granen och tog fram sin surfplatta. Den läste han mest tidningen på, och gjorde bankärenden, men nu behövde han googla.
De hade inte haft katt. Inte för att de inte tyckte om katter, men eftersom han jagade var det alltid en jakthund i hushållet. Nu var han för gammal. Jo, gå i skogen, vara drevkarl, plocka bär och svamp orkade han allt, men inte en valp i huset! Och vid hans ålder, tänk om den skulle bli kvar efter honom, och vad skulle det då bli av den? ”Det är ju lika illa med en katt” muttrade han bekymrat. Fast vi får ta en dag i taget. Få se nu: katter i fokus… där finns det nog fakta…

Det dundrade till ute i farstun. Han ryckte till. Katter i fokus och allt vad det var slocknade och paddan for i golvet. Tord stod där, såg lite förlägen ut, med ett färgglatt paket i handen. Efter honom kom Millan och pojken. De var rödkindade av kylan och Millan hade frost i håret. Hon var vacker, nästan som hans Margot. Lillkillen var en kopia av Tord, lika nyfiken och uppmärksam. Han kramade farfar utan den där typiska stelheten som barn drabbas av när de tvingas på gamlingar av föräldrarnas intresse. Han var sig själv, och han hade inte en tanke på farfar som en sur gubbstrutt liknande grinchen på jul.

Julklappar först och mat sen, kom de överens om, farfar och Tobias. Mor och far fick sätta sig i soffan. Tobias dela ut, och farfar läsa på paketen. Men där var något som inte stämde…
…mitt framför pakethögen kom en liten skranglig varelse och pep högt och upprört!

Tobias satte sig pladask. Att farfar skaffat katt, det hade inte mamma och pappa berättat! Nu tog den sikte rakt på honom och passade på att klättra raka vägen upp i knäet. Den nosade på honom med sin lilla nos så han skrattade högt. Kissen blev inte ens rädd, den fortsatte bara nosa och undersöka honom med millimeterprecision. Julklapparna var för tillfället glömda.

Det här är ingen flicka, tänkte kattungen. Det är en pojke, som den där lekkamraten flickan hade. Men den här är lugn och försiktig. Och den luktar gott, ungefär som den där mannen som sover i min nya säng. Undrar om den kan leka…

Och visst kunde Tobias leka. Det fanns både trådrullar och nystan i Margots gamla sypuff, och de lekte och lekte. När farfar hade berättat hela historien om kattungen i skogen, bestämde de att hon nog hette Julia, eftersom hon var den finaste julklappen åt farfar. Och Julia växte och blev en stor och duktig katt, utan några följdsjukdomar. Tobias hälsar på ofta, leker med Julia och täljer barkbåtar och rymdmonster, farfar kommer nog inte att dö före katten, han är piggare än någonsin. Och han är faktiskt inte det minsta lik Grinchen

 

 

 

 




Prosa (Novell) av Solitaire
Läst 194 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2018-12-22 00:32



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Solitaire
Solitaire