blev kvar här själv när helgen tog slut. Min lägenhet på bottenplan är rökfylld och alla ögon här inne tåras tillsammans. Det smärtar när jag finner musik till oss två än idag. Att dina sinnen aldrig mer kommer vara dina. Mitt inre splittras om och om igen och att känna sorg är min skräck. Jag halar mig ur sorgens grepp och rymmer med män, droger och spänning till varma stränder och harmoni som blev till ett vardagsrum denna morgon med. Tro inte att jag glömt kärleken och dess iver. Tro inte att jag glömt dig för att du inte finns. Tro inte att jag glömt att livet tar slut även för mig, trots att det inte verkar så. Jag kämpar mot tomheten men jag ser på era blickar att den vinner över mig. Sliter du ditt hår där uppe med alla de som dött för oss? Jag ser er inte längre för jag kan inte se upp, vet inte hur jag ska ta vara på era lärdomar när jag har rökt bort mitt minne. Skriker aldrig längre för smärtan är personlig nu. När du blandade dina substanser till en dödlig dos så jagade jag amfetamin och det kan jag inte sluta med nu, som ett sista hopp att du ska ringa idag. Mina vänner kommer döda varandra. Kokainet är snart slut. Vänner i häktet och vänner i graven. Vart ska vi gå när jag har portat alla ställen från min själ. För att jag inte vill låta sorgen finna mig igen. Kommer det någonsin bli bra igen eller var det droppen när han kranen sålde sitt tjack för bra pris för att det är jag. Jag tömmer det sista hoppet jag har och låter staden falla över mig när jag står på toaletten på stationen och håller i någons spruta när han fibblar med sin stas. Extas. Livet fortsätter trots det och jag vet inte längre vem jag ska skämmas inför för allt som jag håller på med idag.