Kanske var det därför hon slängde glas i golvet , smällde i dörrarna grät högljutt

De stod i dörröppningen och höll om varandra
tittade på henne med förfärade blickar.

Kanske var det därför. För att de skulle se

Men de stod där och höll om varandra
Skyddade varandra

Hon smällde igen dörren
Sa inte hejdå



Lite senare satt hon vid hållplatsen med sin resväska
Det var mörkt. Det var kallt
Ingen människa syntes till

Det var en stjärnbeströdd ensamhet i luften
som blinkade och gnistrade

hon kände sig utslängd
i rymden

till någon avlägsen himlakropp

till kanske bara döda stjärnors återsken


Hon hade så gärna velat se någon tår

Iallafall lite vått i ögonen på dem