det är december och tårarna faller när hon tillåter

ingenstans är sorgen närmare än när hon låter tiden stanna en stund

som när brosket masseras några minuter i vardagens benpress

eller då hon motar bort jäkt genom att läsa i en paus på kvällen

ibland kommer hon på sig själv att med sänkt huvud låta ögonen tåras

då höjer hon blicken och möter dagen, tårarna till trots

och hon vet att hon senare ska blicka tillbaka på de här dagarna

och veta att hon tog sig igenom dem

redan innan hon blivit den erfarenheten rikare

© Birgitta Wäppling, 29 december 2018