i skogen under stjärnklar himmel
i månskuggans blekblå glans
flyr hon stadens ljud och vimmel
ser på när dimman bjuder upp till dans

älva efter älva kommer tysta
med håren långa och ljusa
inte ett ljud hörs knysta
hon hör då sitt hjärta brusa

snön gnistrar mellan gran och fur
älvdansen tar då plötsligt slut
när skuggor syns av skogens djur
försvinner allt på en minut

hon önskar att han vore här
den mannen som hon aldrig fick
det är svårt att tygla ett begär
när livet är kort som ett ögonblick

så vänder hon hemåt mot nya mål
mot nya tider och ett gott nytt år
hon lämnar skogen och säger skål
för det är nog han som fäller en tår