Min hylla är till brädden fylld av böcker,
papper, brev och vykort.
En del ser ut som skräp,
men är värdefullt för mig.


Om jag skulle ta och
damma den där hyllan idag
när jag känner mig glad?

Då, före jul,
låtsades jag glömma
att just den hyllan
var dammig.

Det ligger ett vykort där, jag vet att det ligger
ett vykort där, inget särskilt med det vykortet.

Förutom att det är ett vykort som skickats till
mig och att det är ett vykort som har ett vackert
motiv, om dock lite kantstött, är det inget särskilt med det.

Det är just det att det inte är något särskilt med det, som är det särskilda.

Jag blev glad när det kom,
men texten var så futtig och knapphändig.

Jag orkade inte se det där kortet,
jag slängde det på hyllan.

Där ligger det och samlar damm.

Idag ska hyllan dammas.


Jag måste förstå,
orden på kortet var välmenande,
väl menade.

Dammet skall bort.

Kortet ramar jag in
till påminnelse
om att vänskap
kan visas på olika vis.