Jag är så rädd
att jag ska tappa minnena
innan de blir nerskrivna
Bleknande lidanden
Ett budskap som aldrig når ut

Jag ser dig svagare nu
du bleknar bort
fast du en gång sken så klart
Ditt leende, ditt vansinne
Din orimliga glädje i misären

Jag lovade dig då
att jag skulle skriva om oss
Om allt som hände
den där varma sommaren i korridorerna
där bara galna och livströtta vistas

Men åren går
och inte en rad har det blivit
Det kommer att falla i glömska är jag rädd
Bli ett med allt det andra viktiga
som glömts som om det aldrig fanns