När tjälen försvann ur den hårda marken började ett litet fruset frö att värmas, spira och leva.
Livet bröt sig igenom det hårda skalet och sträckte sig uppåt, uppåt mot den värmande solen.
Livsglädjen bröt igenom myllan och träffades av solens värmande strålar, vindens fläkt och regnet som vattnar och ger kraft.

Bladen vecklade ut sig ett efter ett.
Först trevande och försiktigt sen frimodigare och frimodigare.
Knoppen började skönjas och en morgon står hon där, den lilla blomman, så fulländlad och ljuvlig.
Insekterna söker sig till henne för att få del av den livgivande sötman som hon erbjuder.

Men så kommer det en människa utan förståelse för små blommors livsglädje
Människan sätter foten på henne och trycker till. Så lätt och enkelt och helt utan eftertanke.
Där ligger hon nu med huvudet hängandes, bladen brutna och med livets sav sipprande ut i marken.

Du människa!
Ta det inte så lätt med de små blommande varelsernas livsglädje.
Se dig för och tänk dig för vad du gör när du vältrar fram som en ångvält bland sköra blommors hemvist.