Ensamhället och våra magiska gudomliga superkrafter
Våra slumrande, oförlöst sprängfyllda magiska urkrafter. Vad skulle hända om vi bejakade dom? Vad skulle hända om massor av människor blev sig själva fullt ut och lade utav med sina narkomanier, sina tvångsbeteenden och dysfunktioner, tog av sig sina masker, slutade uppmed att förställa sej och att kompromissa om det som man inte får kompromissa om. Hur många utav alla vuxna är verkligen vuxna? När ska vi sluta med att lägga ut gifter och sömnmedel som vi själva äter? Vårt våld och våra svek slår tillbaka mot oss själva. När ska vi sluta med att proppa i oss saker som vi inte behöver, och som vi inte mår bra utav? Vilka utav oss vågar och kan ställa sej utanför detta sjuka konsumtionssamhälle som bara bryter ned människor och gör dom till lydiga, okritiska, samhällsdugliga slavar? Jag minns alla mina katter; Vad levde dom utav? Jo sina magiska urkrafter, naturens hälsokällor, bus, kärlek. Dom lever sina liv, till skillnad från alltför många av oss människor, som mest bara överlever, eller kämpar för att göra det. Vårat samhälle är inte byggt inifrån, utan utifrån. Och dom som inte ställer upp på den dealen anses vara svikare, destruktiva anarkister, psykiskt sjuka eller bara väldigt underliga stackare som inte tar sitt samhällsansvar och ansvar för sina liv. Men många utav dom har verkligen försökt att delta i dom samhälleliga uppgifterna och aktiviteterna; år efter år, decennium efter decennium, men till slut insett att dom faktiskt inte passar in någonstans; många är dom som har blivit sjuka på olika vis, långtidssjukskrivna, sjukpensionärer, socialbidragstagare. Tyvärr så tror många att det bara är dom själva som det är fel på, inte omgivningen, inte samhället, och dom fylls utav dåligt samvete och skuldkänslor, stress och depression, och andra diagnoser. Trötthetssyndrom. I drömmen om natten var hon en sann hjälte, i drömmen fann hon sina dimensioner, älskade och var älskad. Dom kände inte igen henne på coop... hon gick med rak rygg och log mot kassörskan. Hon som så länge befunnit sej på botten utav alla bottnar, hade funnit sina magiska urkrafter. Igen. Hennes ansikte var öppet, levande, hon strålade.
Prosa
av
Johan Bergstjärna
Läst 266 gånger och applåderad av 3 personer Publicerad 2019-01-01 13:49
|
Nästa text
Föregående Johan Bergstjärna |