Jag drömmer om dagen då alla vet vem jag är, men ingen egentligen känner mig. Jag drömmer om dagen då någon talar om mig trots att jag sedan en lång tid tillbaks är begraven.
"Vilket geni hon var."
Jag vill vara ikonen som mina barnbarnsbarn skryter om.
Jag vill vara den där personen igen kan prata skit om, för då blir det jävligt dålig stämning i rummet.
Majoriteten ska älska mig.
Mitt namn ska alla känna till.
Det finns ingen i hela världen som heter som jag, det kan inte bara vara en tillfällighet?
Säg att allt slit och skit en dag blir värt någonting?
Att det finns en mening med att jag går här och har så ont?
Att det finns en mening med att det kryper i hela kroppen varje gång jag åker buss för att jag får panik över att jag inte kan arbeta då.
Utbrändheten har gjort mig, ja, utbränd?
Men jag bränner ut utbrändheten.
Min mor sa en gång, "jag förstår inte det här med att gå in i väggen, när man kan gå igenom den?"
När jag kommer hem ifrån ett av mina arbeten, lägger jag mig i sängen och rör mig inte ur fläcken. Fast jag fortsätter jobba. Skriver, mailar, ringer.
Tänk om dom skulle se mig ligga där.
Jag är så slut så att jag hör hur mitt hjärta slår bara för att hålla mig vaken.
"Det är bara smärta som skapar genialitet", sägs det.
Problemet är bara att jag är kvinna och kan gå och ha både ont och vara ett geni i onödan. Jag kan också ligga här i min säng, just i onödan. I skuggan av alla andra som redan är elit.
En äldre man sa till mig, innan du är tjugofem kommer du vara något stort.
Han kan ha ljugit.
Men varför då?
Två och ett halvt år kvar dit.
Det värsta av allt är att jag orimligt nog känner mig så förbannat gammal. Jag kommer aldrig hinna.