Jag läser igenom vår historia. Den finns såklart nedtecknad. Så många nyanser, oviljan och lusten som slogs på Colusseum. I vissa texter står det klart att allt som hände sen var menat att hända, att början bara var menad att vara gångstråk mot slutet, men i vissa texter är vi de vackraste av karaktärer och jag kan inte låta bli att gå tillbaka och sakna oss med hela hjärtat.

Hade du kommit och sagt vi glömmer det här, vi börjar om, vi hade något, det var något speciellt och jag kan inte med att kasta det så hade jag nog vänt. Inte på två sekunder. Men jag hade velat det så mycket att jag hade sagt ja. Jag tror fortfarande på oss och om du hade trott så hade jag försökt.

Men i det här vill jag inte att du ska oroa dig. Jag är svag nu, bara just nu, efter en natt jag sökt efter den perfekta texten att komma in på skolan jag drömmer om. Där är du, i allt. Det senaste året har varit färgat av dig. Du finns i alla mina texter. Som aktör eller publik, men du finns där.
Och jag är fortfarande i en situation där jag är redo att vända tillbaka om du ber mig. Jag hoppas på det, men jag väntar inte på det.

Så du behöver inte oroa dig. Det tog fruktansvärt lång tid att komma såhär långt och än är det enormt långt kvar innan jag är helt över dig. Men en fot i taget. En dag kommer jag sluta tänka att du ser ner på mina känslor, att du berättar om vilken stalker jag är för dina kompisar. Jag gör mitt bästa här, det vet jag att jag gör. I det kommer också besattheten vara kvar, ett tag och ett tag till, till och med från nu. Tiden är antiseptisk men jobbar fan så långsamt.

Jag ångrar fortfarande allt hemskt jag gjort. Jag jobbar fortfarande med att bli en bättre människa efter allt jag utsatte dig för. Varje dag. Du tror inte att jag kan ändras men du träffade mig i en period av hysteria. Du har inte känt mig när jag är i balans och vet du? Det har inte jag heller. Men jag är på väg dit.

Om några dagar börjar jag den nya skolan och jobbet kommer vara ett helt avslutat kapitel. Det är skönt. Faktiskt helt och håller skönt. Jag är klar där.

Jag har uppenbarligen fortfarande mycket att bevisa. Jag är ledsen, sorglig och liten just nu, men jag har dagar då jag vet att jag är på väg ur det.
Egentligen ville jag bara säga tack igen. Du är en tacksam karaktär att få nedteckna; jag hittade ett arbetsprov i vår historia.

Igen, alltid: hoppas dina sagor blir fantasifyllda och fantastiska. Det är du som vanligt värd.

Jag älskar dig, i alla fall tanken på dig. Och ibland älskar jag mig också. Det finns plats för många fler här nu.


Alltid din, i några kapitel.
F