I en redan sliten hjärna
som har svärtat vettets färg
kan en enda liten stjärna
växa till en jättedvärg,
så var det i teleskopen
när jag först beskådade
blånad bli till hålcyklopen
i fönster förebådade.

Svarta hål inför visionen
i en Siriusskepnad skymd
dansade på ögontronen
över Ursas öderymd,
och en eld att expandera
bröt där bruten synsynaps
kände världar kollidera
i en vintergapskollaps,
varvid vita Cassiopejor
föll till svart för Ursa Major.

För i skalvet honebjörnen
slet sig ur sitt ides frid
att slå sönder himlahörnen
i en overklighetsstrid,
och min blick blev fjärranbunden
och min själ paranoid
där det grumlade i runden
och var varning högre pep.
Men det var ifrån den stunden
som min sänkta syn begrep;
att en slocknad, sliten hjärna
ej kan se en liten stjärna
och jag stängde teleskopet
och jag grät för jättevåpet.