Jag stirrade och famlade och gled ner för en gränd. Förbi småbutiker med färg, förbi saker med märg samt ifrån verkligheten. Det var kvinnor med korgar, svanar med halsar, par som valsar. Ner för gränden jag flög, skrattandes som en dåre lallandes som en idiot. Det viktiga var att jag försvann för bakom mig fanns verkligheten med dess tyngder och krav.
Jag började rulla och kände att nu var jag nära. Men helt plötsligt började gränden bli tvära. Jag visste för mycket, jag drömde för hårt, jag hade ätit av upplysningens kaka.
Jag såg mig omkring och såg flera trådar i natten där andra precis som jag flög framåt genom natten.
Jag skrattade högt och grät floder av sanningens tårar. Jag hade äntligen blivit från mig själv. Från mina egna begränsningar. Från allt som höll mig tillbaka. Äntligen fri att lev mitt liv som jag ville utan att jag skulle döma eller slå ner på mig själv. Fri att vara jag. Fri att vara vi