Du, kolonilott, är min lycka, fastän dubbel.
Jag överger dig, ändå är du kvar.
Du ger mig både trevlighet och trubbel,
en relation som hållit många dar.

På vintern ligger du förstås i träda,
när kölden härjar hårt i rot och gren.
Du ruttnar liksom uterummets bräda
och bättre blir du först till sommaren.

Som kolonist är existensen delad
och dubbel i en vid bemärkelse.
Ibland känns den perfekt, ibland förfelad,

en nyckfullhet men också stärkelse.
I växandet och vissnandet jag får
en dubbel dos av lycka varje år!