det finns inget slut på evigheten...
uppgivet vilar den i mina armar.
klibbar fast och glider iväg, likt maktlösheten,
glider ur mitt grepp fast jag kämpar.

skrattar och ömsom gråter, högt och ljudlöst...
skriker och viskar vänligt ovänliga ord.
fast jag försöker hålla upp den, så faller den handlöst,
jag har slutat låtsat som om jag någonsin förstod.

livet, du har övergett mig och håller mig kvar.
du har kvarlämnat bitterheten och mörkret det stora,
du rymde med glädjen och ljuset, för det är inget  jag har.
men jag vinner för jag har inget kvar att förlora.

ta mig tillbaka till livet igen tänker jag ibland,
men inser sen att det är så jag lever mitt liv.
dag för dag, år efter år och ur mun i hand,
små, små steg med blicken framåt, utan stora kliv.

men du ger mig så mycket att jag håller mig kvar, klamrandes
det största i det lilla, knappt 1 meter över havet.
med mina ögon och som gör mitt hjärta evigt hammrandes,
mitt allt, mitt enda som utgör hela navet.

underbara du, overkliga härlighet som ger mig allt,
allt jag behöver för att inse, att jag verkligen lever.
som ger mig mod att möta varmt och kallt,
som får mig att inse att  jag överlever".