-Vad önskar du dig mest av allt nu i ditt liv?
-Frid, glädje, kärlek, hopp, kreativitet och äkta möten med människor?
-Hur mycket av allt det har du?
-Inte mycket.
-Väldigt lite?
-Ja.
-Hur mår du?
-Jag känner mig bombad av den här isoleringen på rättspsyk, och jag har klara symptom av min bipolaritet. Huvudet känns som en behållare med vacuum. Jag ser inget ljus i tunneln.
Ibland ter sig döden vara ett gott alternativ.
-Kan du minnas perioder när du har mått bra?
-Nej, den här skiten har hållit på nu i drygt ett och ett halvt år,
och jag kan inte minnas hur det är att må bra, bortsett från
kortare sekvenser. Det bästa vore kanske att jag plockar ner skylten, sätter en ände på mitt livs elände. Men jag är så envis
och sturig, jag ger mig aldrig. Om jag bara får komma ut ur det här huset till en egen lägenhet, så tror jag att det skulle ordna sig, så småningom.
-Kan du ge kärlek till dig själv?
-Hur gör man då?
-Älskar sig själv så som Gud älskar en.
-Fråga mig en annan dag, den här dagen är bara ett dåligt skämt. Jag undrar ibland om mitt liv är ett straff för någonting som jag gjort i ett tidigare liv.
-Vad ska du göra med resten utav den här dagen?
-Jag vet inte, se på film kanske. Men mitt medvetande är liksom stängt, det bara lagrar sig med nya obearbetade intryck.
-Så då återstår.
-Ligga och blunda, försöka meditera, fokusera på något gott.
-Det är synd om människorna.
-Ja.
-Kan du försöka beskriva ditt tillstånd?
-Jag är nedstängd både emotionellt och intellektuellt. Men inte helt. Gränspsykotisk på en skala 1-10, 5. Deprimerad, 5.
Livet känns ganska meningslöst. Ska träffa psykologen på
måndag. Det känns som att jag inte möter människor, bara
min mun som går med masken på. Jag avskyr det.
-Jag förstår det. Du som egentligen är en så rik och fin människa, det där måste vara förnedrande.
-Ja det är helvetiskt, men jag har mått betydligt sämre många perioder i mitt liv.
-Och då har du tagit dig igenom in i ljuset?
-Ja, men jag kommer inte ihåg hur, det bara mal en tomhet.
-Du ska se att du kommer ta dig igenom detta också.
-Ja kanske. Om inte så kommer jag att ta livet av mig.
-Jag förstår att du känner det så, men tänk på allt som du kanske går miste om då, och alla som går miste om dig.
-Jo jag vet.
-Kämpa på, ge inte upp, jag har en känsla av att det kommer att vända för dig, men det kommer kanske att dröja några månader.
-OK.
-Kom så får jag krama dig.
-OK...