I cellen nynnar jag på en ballad.
Det står en galge upprest utanför.
Fem takter skriver jag på varje rad.
Det fordras några fler innan jag dör.

Jag sjunger långsamt, det är vad jag gör,
för livet hänger på de rätta rimmen
samt vad min bödel ser och vad han hör.
Balladen är min sång i elfte timmen...

 I galgens skugga blir väl ingen glad.
Trots vårens fåglars kvittrande i kör
låter min sång som höst i högsta grad
och kanske läsare och lyssnare berör.

Det fordras av balladens konstruktör
att visan fogas med de rätta limmen
och inte innehåller sånt som stör.
Balladen är min sång i elfte timmen...

Nu höres bödeln äntra sin estrad.
Han förbereds som min exekutör.
Min vemodsfyllda vers, mitt svarta kvad
har jag nog inget alls i gengäld för.

Jag känner mig alltmera mjuk och mör
likt hajens valda byte uti stimmen.
Den sista versen jag nu skriva bör.
Balladen är min sång i elfte timmen...

ENVOI:

Och härmed slutar sorgligt min ballad.
Jag hoppas dock ni alla det förnimmen,
hur svårt det är att skriva denna rad!
Balladen var min sång i elfte timmen...