Jag känner mig så himla förlorad. Sorgsen. Ledsen. Jag gråter hela tiden sedan flera månader tillbaka. När som helst och var som helst.
Jag hatar mitt jobb. Jag har sådan ångest varje dag, dynget runt för det. Jag har haft ångest förut men inte på detta sätt, aldrig någonsin.
Min kropp är så trött. Jag har inte haft semester på 1,5 år. Ångesten äter upp mig, jag orkar ibland inte gå upp ur sängen på en hel dag. Ibland sitter jag på en stol i köket i flera timmar och bara stirrar in i väggen, gråter, dricker vin och lyssnar på musik. Dagar blir till kvällar som blir till sömnlösa nätter.
Snart är det måndag, snart kommer någon ständigt påminna mig om att jag är världens sämsta människa tänker jag om och om igen. Jag tänker också på att att jag är för feg för att lämna mitt förhållande. För feg för att visa mina känslor på alla sätt och vis. Jag tänker att jag är för fet för att förtjäna någon kärlek överhuvudtaget. Jag tänker på maten jag åt förra veckan, igår och alldeles nyss. Jag nyper mig i fettet och känner ett rus av äckelkänslor och illamående.

Jag älskar honom inte längre. Jag har inte gjort det på flera, flera månader. Det är utmattande att låtsas älska någon. Att hela tiden tvinga sig själv att se förbi allting som driver en till vansinne. Att hela tiden tvinga sig att låtsas älska någon. Att låtsas som att det han säger är det minsta intressant. Men så tänker jag att han kanske är den enda som kan älska någon som mig. Som är så tjock och äcklig. Som är så fruktansvärt dålig. Som är ett psyko, psykopat och en vidrig människa som människor fortsätter att kalla mig. Hur kan man skriva så om en människa?

Sen finns det den personen som jag saknar varenda sekund han inte är här. Han som jag har tvingat mig själv till att inte älska. Som jag puttat bort alla känslor för i flera månader. Han som får mig att skratta tills jag gråter varje gång vi ses, som får mig att våga vara knäpp eller berätta mina innersta hemligheter för honom, saker ingen annan någonsin fått veta förut. Han som får mig att känna saker som jag aldrig känt förut. Han som säger smarta saker som får mig att tänka efter och han som ser mig för något annat än det jag visar. Han som förlåter alla mina misstag och aldrig någonsin dömer mig.
Han som får mig att känna att det jag vill är okej.
Det är okej att inte bo med den man älskar. Det är okej att inte gifta sig och skaffa barn. Det är okej att inte bli ett vi. Man kan älska någon gränslöst och galet ändå.
Att få leva sitt egna liv utan tyglar eller begränsningar. Jag vill leva för att älska mig själv och mina medmänniskor. Jag vill uppleva och drömma. Jag vill göra vad jag vill göra en fredagkväll och inte tvinga med mig själv på en tråkig parmiddag. Jag vill inte behöva SMSa någon om var jag är eller vad jag gör. Jag vill festa, äta och uppleva med mina vänner och bekanta utan att vara tvungen att ta med mig någon annan varje gång.

Han och jag är så omaka och ibland tänker jag att jag ska fortsätta stuva bort alla känslor av passion och attraktion för honom bara för att vi är så omaka. Men jag vill inte, jag verkligen inte. Jag ler varje gång jag tänker på honom och varje gång någon pratar om honom. Bara någon nämner hans namn rodnar jag. Jag älskar att säga hans namn eller att höra honom skratta åt mina skämt eller misstag. Jag vill inte ha en pojkvän, en sambo eller en man. Jag vill bara vara med honom. Jag vill skratta och flamsa bort helgerna med honom och höra hans kloka råd när någonting är jobbigt. Jag har aldrig känt den känslan förut, då var det så viktigt att ha en pojkvän, att flytta ihop och gifta sig. Jag bryr mig inte längre, jag vill bara vara lycklig med honom. Hur, var och varför spelar ingen roll. Jag är inte gjord för att vara sambo. En del av ett vi. Jag vill bo själv men att få en människa som är min människa, som tröstar mig när jag gråter, får mig att skratta men som inte vill ta över hela mitt liv. Livet handlar om att leva mitt liv, inte någon annans.

Jag undrar om han känner samma sak. Ibland tror jag det. Och ibland har jag inte en jävla aning. Fan, kan du bara säga att det är du och jag?

Jag undrar om jag är hans människa om jag läser den här texten om två månader. Jag undrar om jag har lämnat mitt förhållande. Jag undrar om jag fortfarande har ångest hela tiden. Jag undrar om jag är smal om två månader.

Jag undrar om livet är något jag älskar eller står ut med.