Jag gick på den isande kalla Stockholmsgatan. Jag var vilse, jag hittade inte på Söder. Du skrev och ringde som du brukade, försökte hjälpa mig medan jag fnittrade åt hur värdelös jag var. Jag steg in genom dörren till den lilla baren och såg dig sitta där, vackrare än någonsin. Jag kunde inte minnas att du någonsin varit så vacker för mig. Du tog mina händer och värmde dem mellan dina, allt var som det brukade. Det var du och jag, två bästa vänner och två glas vitt vin. Skratt, bekännelser och hemligheter studsade mellan våra fyra, genomskingliga väggar. Jag ville visa dig en bild på min iPhone men lät dig bläddra själv, jag har inget att dölja för dig. Då förändrades allt, du fann dem. Bilder jag tagit med min telefon, bilder som osar desperation och bekräftelse. Naken hud och putande byst.
Du tittade. Med stora ögon, länge. Vi tittade på varandra. Luften mellan oss var elektriskt, nästan statiskt.
Vi tittade bort och pratade om annat.
Du styrde samtalen, långsamt, bort från det vardagliga in mot elektriciteten igen. Helt plötsligt är allt svart.
Fragment av din mun mot min. Ingen tid och rum. Tänk om någon sett oss. Där och då fanns fan bara du. Dina händer i mitt hår, på min rygg och i mitt ansikte. Minuten som kändes som månader när du var tvungen att gå på toaletten. Att bara vänta på dig när du var några meter bort var som att vänta på tomten när man var fem år, olidligt. Dina läppar smakade det torra vinet vi drack, mina smakade säkert cigaretter. Älskling, jag slutar röka om du bara blir min.

Äntligen fanns bara du och jag.

Vi kysstes i taxin. Längst in i den mörka baren. Mot husväggen. I gränden.
Jag hade saknat dig och kunde inte få nog. Jag hade drömt om dig i sex månader. Sedan förra gången vi korsade den moraliska gränsen fulla på vitt vin och kysstes i alla gränder och mörka barer.

Vaknade upp med alla kläder slängda som en sagostig från ytterdörren till din säng.
Du låg där och var surrealstisk, fortfarande slumrandes. För 24 timmar sedan var du min bästa vän som jag var hemligt kär i. En hemlighet jag hade hållt även för mig själv, jag hade precis avslöjat den. Nu var du så mycket mer. Jag hade sett dig utan dina kläder och du hade sett mig, allt var blottat framför oss för första gången. Vi hade längtat efter detta, nu fanns ingen återvändo.

Jag låg där i flera timmar och tittade upp i taket. Njöt av att få ligga bredvid dig, hur du höll om mig när du sov.
Minnesbilder från natten i din lilla säng rusade förbi och jag rodnade, vad hade vi gjort?
När du vaknade var det ljust. Det var konstigt. Du osade alkohol och förlorad sömn. Eftersom du brukade vara min bästa vän visste jag att du var sämst på bakfyllor. Du vill vara själv.
Jag tog mina saker och åkte hem och tänkte på dig hela dagen.
När du smsade mig när det blivit mörkt igen stannade mitt hjärta, tänk om du tyckte att det var ett misstag? Tänk om du inte ville se mig igen? Det du skriv gjorde att jag somnade gott den natten. Ville inte duscha av mig dig så jag sov där smutsig och älskad. Bredvid människan som trodde att jag älskade honom mer än själva livet. Jag var för hög på dig för att reflektera över att det vi gjort kunde förstöra en annan människas liv.
Jag grät hela lördagen. Jag grät för att du ställde in våra planer när jag saknade dig så att det gjorde fysiskt ont i min kropp. Dina ord i små flygande, elektroniska meddelanden visade att allt var som vanligt men mitt hjärta visste varken in eller ut.
Jag grät. Drack vin. Tittade upp i taket. Levde om torsdagskvällen om och om igen, som en seriemördare som lever på förbjudna minnen och de souvenirer han fått med sig. Människan som tror att jag älskar honom. Som jag har bolån och svärfamilj med frågade varför jag grät. Jag kan inte säga att jag faktiskt blev kär i dig som han trodde var kär i mig i sex månader, som han var orolig för att jag skulle falla handlöst för. Jag skäms. För att han hade rätt och för att jag är kär i någon annan. Förlåt. Förlåt för att jag blev kär i dig.