När frysen skakar till
och slår av
fylls kök och hall
av tidens fulla tystnad

Ansikte mot ansikte
med dagen
hör jag flingornas fras
mot rutan

Jag tar fram kroppen
och låter den röra sig
genom huset

Huset är också kropp;
kroppen är också hus

Ordens kastbyar
omfar både kroppshus och huskropp

Ibland stormar hela diktsamlingar
genom skogsamärer
och hårbottnar

men ordlöst
väntar
ett annat tilltal

(Kan tillvaron vara något annat
än en ensam metafor
i ett skogsbryn / på en sidogata?

Där pågår det spegelvända tilltalet
i en plötslig kropp,
översållad av perceptionens glimrande spjut
och pilar
över hudkostymens hela omslut;
hörselgångar, glaskroppar, näsborrar, munhålor
värnlöst uppfyllda av invasiva impulser
i en hastigt påkommen tidsutdräkt
som rycker och sliter
i självmedvetandets lod)

Tinnitusens brus
ansluter sömlöst
till älvens brus
och de väldiga barrskogarnas brus
som alla läcker in
från en omvärld
som kroppens vävnad saklöst tillhör

...men om allt är omvärld,
hur befinner sig då den metafor
som spegelvänd dristar sig
till ett vrängt ”jag”,
lika oåtkomligt
som horisontens flyende söm?