Min rädsla är jag rädd om - inte för!
På golvet ställs den fram för undersökning.
Jag snokar på den, kittlar lite, stör
och retar den med allehanda bökning.

Min rädsla välter runt på ryggen, röd
och barnsligt sparkande med fötterna.
Den är min trygghet till min bleka död
och sitter liksom vuxen fast i rötterna.

För rädslan är jag inte rädd - men om!
Den håller mig på jorden, ger balans.
Dumdristigheten lockar med sitt "Kom!"

men rädslan tvekar med sin kloka sans
och ger mig mod att stanna utanför.
Min rädsla är jag rädd om - inte för!