Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

GatanÄrÄndåIngentingUtanDig

Jag går på gatan som vi gick på då,
gatorna som nu ser annorlunda ut.
(Vi gick på gator utan slut)

Du vet väl att någon behöver dig
för att kunna fortsätta gå.
(För att kunna fortsätta gå på den gatan
där man snubblar på minnen)

Du vet väl att någon behöver dina andetag
för att själv kunna andas?

Jag minns gatan, och den tiden då inte jag
( och inte du iheller)
då vi inte behövde gråta.

Jag minns då vi gick på gatan utan att falla ihop,
men nu snubblar man över minnen.
(Det fanns en tid då man inte föll)

När jag var liten och gick där på gatan,
så viskade jag ett löfte,
ett löfte som jag inte höll.

Det var att aldrig hitta ett slut på denna gatan.
(Vet du vad, jag har hittat ett slut nu)

Ps. Min vän gatan är ändå ingenting utan dig.




Fri vers (Fri form) av Parkbenksfilosofi VIP
Läst 55 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2019-01-10 20:07



Bookmark and Share


  Solstrale/ Eva Åberg VIP
Sorg smärta och vemodigt melankoli med bravur för du fram ett mångtydigt budskap som saknar bäst-före-datum ... En universell text! Fantastiskt bra!
2019-01-10
  > Nästa text
< Föregående

Parkbenksfilosofi
Parkbenksfilosofi VIP