Orden surrar som flugor i mitt huvud. Vilka ska jag välja? De vackra berikande eller de fula farliga? Vad vill jag säga just nu? Ska jag vara i nutid eller dåtid? Frågorna hopar sig i osorterade högar. Jag låter tankarna gå sin egen väg.
Tänk om jag kunde ge en påse med varma kärleksfulla ord till de oälskade. En påse omtänksamma deltagande ord till de sjuka. En påse gemenskap till de ensamma. En säck med tårar och skrik till de onda. Som de ska plågas med tills döden hämtar dem till helvetets mörker. För alla olyckliga själars skull. Som de krossat med sin raffinerade ondska.
Tänk om orden en dag tar slut? Om hjärnan blir virrig. Blandar och ger utan förstånd. Och allt inom mig rinner ut i en flod av sanningar och lögner. Sårar och ger svar på undringar som funnits. Och jag själv ingenting förstår. Bara pratar på i en aldrig sinande ström. Tänk om jag blir sådan som gammal?
Kanske bättre då att tystna. Bara vara i sin egen värld. Nåja, hur som helst. Vilket det nu blir hoppas jag att det dröjer. Att jag får använda mina älskade ord tänkvärt och givande. För både mig själv och andra.