Tårar i ögonen är ingenting.
Du vet vad jag menar,
eftersom du berättade det för mig.
Du har upprepat det i mitt öra
ett flertal gånger nu
och jag har aldrig kunnat klättra
upp för den där trottoar kanten.
(Fast den är så jävla låg)

Jag vet,
jag vet om det.
Men att ta ett steg framåt för att sedan hoppa upp, är precis lika jobbigt
som att springa utan att veta vart.
(Det har du bevisat för mej)

Ps. Så jag står kvar precis här,
och undrar vart i helvete alla
tårar tagit vägen.