Den gamle positivhalaren Bogdan vevade fram en vals
i e-moll. Valurile Dunarii, sa han på rumänska.
Valurile Dunarii, sa han på nytt. Och jag förstod till slut
att det var valsen han avsåg. Donaus vågor eller Donauwellen
som det stå i noterna mina. 1880 komponerade Ion Ivanovici
denna maffiga tretaktare, vilken vi Lulebor brukade hotta upp
och köra i twist-tempo. Svens Ingvars svängversion av låten
betitlades Theme from anniversary song och spelades in på
skiva 1962.

Vid den gamle, som för övrigt blivit blind genom en
sprängolycka i en kolgruva, stod hans gamla vapendragare
Pietro. Han trakterade dragspel, munspel och banjo.
Ursprungligen föddes Pietro de Mascagni i Milano men
genom musiken hade han fått spelkompisar runtom i Europa.
Dessutom kunde han ett tiotal språk vilket möjliggjorde en
konversation med positivhalaren.

Bogdan berättade om vågor och vattnets betydelse för allt liv.
Regndroppar tänkte han som färgsatta toner som ökade och
minskade i intensitet. Gubben formligen njöt av att stå mitt
ute i regnet hur hårt det än piskade. Jag känner på dropparna,
och inte bara på hur kvavt det är, om det vankas åska. Är man
blind uppövar man andra sinnen och känselspröt. Regnar det
dugg, tänker jag adagio. Faller det ymnigare, tänker jag vivace.
Kommer regnet forsande blir det furioso. Vattnet blir till vågor
som blir till hela volymer av valsande visdomar. De långa
svepande linjerna i några trefjärdedelstakter möjliggör
tänkande och koncentration. Och den pauserade tystnaden
är minst lika viktig som det övriga. Resten är filosofi.

Vill avsluta med en kort episod om blixt och dunder. Hände när
jag med en kvinnlig bekant tillbringade en helg ute på en ö
för en herrans massa år sen. När jag en eftermiddag möttes av
mörka och hotfulla moln medan jag stuvade ved i medhavd korg
och hämtade en hink vatten började regnet smattra. Just när jag
passerat knuten på ett uthus brakade det till och jag stöp till marken.
Öppnade ögona. Insåg att jag haft enorm tur trots att jag nog legat
där i ett antal sekunder. Hörde i samma stund musik. Ur en transistor
hos närliggande granne flödade Donauwellen. Min moatje blev
naturligtvis förskräckt, men konstaterade, att jag överlevt blixten
med en hårsmån. Ja, mörbultad blev man. Och nära ögat var de.