tid är brännhet
för den hastande
hör aldrig
trottoarklangen
hur illusionen kryper
i en hand
förbi av umbäranden


en hand utsträckt
som för att riva sig
en flik av solen
av något större


och de aldrig sviktande
skrider fram låter
borsta undan skärvorna
blankpolerar gången


förbi alla sjuka
blindtarmar allt
fastfjättrat alla
tunnelvisioner
febersyner all
skuffelse och
vanmakt


de vägvinnande tar
pyramidala steg äter
tolkningsföreträden
till lunch och levererar


men någonstans blir
roller ombytta som
brukligt är i ett spel
med marionetter


effektiviseringskalendrar
munkavledoktriner och
bortrationaliseringsverk
svävar bort i en tillägnan
till dem med stämmor
som tystades ned och
aldrig kom till tals.