Utan någonstans att hålla trevar jag mig fram i livet. Genom mörkret. Mot ljuset, hoppas jag. För någonstans, där framme ska det ljusa finnas. Jag ser det inte men alla säger att det är där framme det finns, ljuset alltså. Men tänk om det blir mörkare. Värre än nu. Mörkret kan bli mörkare och dit vill jag inte. Det kanske kan vara ide’ att stå still. Varken röra sig framåt eller bakåt. Acceptera mörkret. Omfamna mörkret.