Det kanske inte ens finns. Stormsången stegrar utanför och löven dansar med, lyfts upp och virvlar i ett universum som spelar toner som aldrig någonsins hörts förr, som alla känner igen. Löven kan lika gärna vara nattfjärilar, skrämda av nattens sång fladdrar de yrvakna upp mot gatlamporna i tusental om tusental, utan att aldrig någonsin ta slut, lika tillfälliga som de är eviga.

Hon kanske inte ens finns, i mörkret rör sig en kvinna mot stormen, en tom barnvagn framför sig. Tom så när som på ett par filtar, någon nalle och resterna av en hängande mobil. Hon vet att det är galet, att det inte kommer göra att han kommer tillbaka, att inget kan göra det nu. Hon trycker ner hakan under kappan, stålsätter sig och pressar vagnen över ännu ett övergångsställ. Men vad ska hon göra istället då? Hon fortsätter framåt.

Vi kanske inte ens finns. Jag vill väcka dig där du ligger bredvid, förklara vad det är du håller på att missa. Vad du håller på att sova bort. Dina ögon fladdrar oroligt under ögonlocken, men din mun ser så lugn ut. Du kanske drömmer om något fint, och jag vågar inte väcka dig, vågar inte bryta stunden och riskera att spräcka den här bubblan av oss. Imorgon kanske väggarna vi satt upp mot världen rasar in, men just nu kan jag hålla om dig och det räcker.

Jag kanske inte ens finns. Står på västerbron, riddarfjärden ligger nedanför. Vågorna skakar om vattnet där nere, och staden som annars brukar speglas i vattnet flyter nu i tomheten. De tusentals skimrande ljuspunkter blir konturerna av gigantiska skepp, moln, som förtöjda i mörkret guppar i natten. Stjärnorna ovan är så skarpa att de sticker i ögonen och vintergatan skär himlen, ett svärdhugg av silverdamm genom ingenting. Vinden vrålar så högt att det är alldeles tyst.