Långt in i Januari. Det ljusnar och man börjar se staden, träden som faller ner bakom gatlyktorna på vägen. Vänster strumpa på, sedan höger. Små snöflingor dör på sovrumsfönstret, smälter och blir droppar. På med tjocka kängor, Armérock köpt på Röda korset för en hundring, den värmer bra över. Sedan ut bland eldarna i varje gathörn, frusna händer som tar mig i hand. Går längs den långa vägen bort mot station, billigt kaffe, en smörgås. Ser ett tåg med immiga fönster, plockar fram mitt block och börjar skissa på himlen. Börjar med vinden. Den som skär över kinden, och som böjer grenar och rör vid klockan i tornet, den dansar fram och åter och ger ifrån sig ett jämrande läte. Dricker mitt kaffe, äter min smörgås. Runtom om masar sig människor ut mot perrongen, ett koppel med barn ses springa över gatan som om dom vore helt genomskinliga, springer dom genom trafiken och nästan svävar fram, likt nykläckta fjärilar. Det är maktskifte på gång, men i luften andas någonting helt annat, en sort dröm efter närhet, gemenskap. Nästan magnetiskt dras våra blickar mot varandra i smyg, längtar efter något kärt och ömt. Ett hem.