Du bär allt som hjälper mot sorg
i en korg flätad av hennes hår
och allt som matar den
med levande frön ur fåglarnas näbbar
gåvorna de lämnar på våra trösklar tidigt om morgnarna
innan mjölken och flingorna vaknat,
innan lakanet svalnat efter din kropp
och drömmen där du gått allt längre in i skogen
för varje natt den tagit dig med sig
genom sediment av mossa, förna, okända lerlager
smakat på förfallet med nya munnar
nu talar du med den röst hon gav dig
kråkan sjunger i din strupe, larynx, syrinx
de säger att du inte längre talar
men du berättar allt medan de sover
medan nattens omätbara omkrets
rundar deras ovetande kroppar