På podiet skulle jag upp. Sedan upp där för att kasta mig ned. Ingen skulle rädda mig. Natten skulle bli evig i den stunden. Skulle ligga på rygg och titta i taket. Inget skulle klara sig till morgondagen. Allt jag tänkte skulle jag avfärda. Göra det till skitsaker. Förvandla det till banaliteter. Svartmåla allt jag är, var och någonsin skulle kunna bli. Spela upp för mitt inre allt vad alla sagt i negativ mening om mig till mig. Annars skulle jag lyssna till det skvaller om mig andra framfört ifrån andra till mig. Där skulle jag uppfatta sanningen om mig som svart. Inget skulle kunna ta det ifrån mig. Att jag var en idiot. Det skrev dessa alla upplevda konfrontationer med människor i vardagslivet under på.

Glömde i min gråt att lyssna på det sunda förnuftet. Det där att folk säger så mycket skit de innerst inne inte menar. Nu var det dock försent att ändra på. Svart var vad jag förvandlat mig själv till. En slutsats jag kommit fram till och som hade fått många underskrifter. Då kunde jag genom detta börja skylla ifrån mig på alla. Ni kan tro att ni känner mig ni ska bara veta. Detta var ett mönsterförsvar mot beröm. Klart att de ljuger för att få bli min vän. Och så fick jag som jag ville. Bevis för att jag inte dög. Ingen ville ju bli min vän. Ingen gav mig uppmärksamhet för det jag gjorde eller inte gjorde. De där andra som försökt hade jag trampat på med stilettklackar. Klart att de flydde fältet.

Att hon bar sig åt det vill säga hans föredetta. Hon som fått ensam vårdnad och allt. Så mycket socker på makaronerna. Hallå ja folk skulle bara veta vad hon matade hans barn med. Fast att det gått nio år och de inte hade någon relation. Han och dottern. Nej det var såklart hennes mammas fel. Självklart hade att hon velat ha hjälp med barnet varit idiotiskt. Vad trodde hon när hon tagit hela vårdnaden. Då får hon ju skylla sig själv. Vem vill träffa sitt barn då? Det förstår väl vem som helst att det inte går. En mamma som bara vill ha barnet för sig själv. Fattar väl alla.

Nu satt hon där och undrade vart hennes pappa varit hela hennes liv. Vad fan han hade bara bott sjuttio meter ifrån henne i samma kvarter. Och så hade den idioten aldrig räddat henne från hennes dåraktiga mamma. Ja klart mamma var dåraktig och idiotisk. För hon hade aldrig fatta någonting. Som den tonåring hon nu var kunde hon inte se det på annat vis. Då var ju pappa ännu mer idiot som inte funnits där. Hon hade ju hört från andra att hennes pappa pratade skit om hennes mamma. Så djävla korkat om han ville ha en relation med sin dotter tänkte hon. Sedan tänkte hon ut en plan för att ta livet av sig. Hon slog den ur hågen när hon mötte ödet. Svart som natten var hans hår. Och tyvärr hade den destruktiva relationen bara nått sin början. Vilken aldrig ens borde ha kommit på tal.

Den kvällen efter jobbet skulle polisassistenten ta en joggingrunda. Den tog ett abrupt slut vid en snedstickare efter en skogsstig. Där låg hon strypt. Där och då tappade polisassistenten all tro på framtiden och gick rätt in i väggen. Flickan liknade så mycket hans egen dotter att han genast tog tjänstledigt för att skydda henne minutiöst. Så växte  polisassistentens dotter upp med en omisskännlig aning om ödets makt. Glädjen, livsgnistan och lekfullheten lämnade sedan den dagen den familjen. Den nu från samhällets kollektiv flyende familjen var på undergångens brant. Kaostorierna avlöstes av religiöst sneglande. Kanske en sekt skulle kunna hjälpa dem att slippa brottas med denna onda grymma värld. Och så slutade individ för individ att känna de hade en fri vilja...

Sanningen om vad svart verkligen var drabbade dem alla...