Med fingertoppar glittrande av is trär du torkade sommarblommor i mitt hår.
Och jag ler åt dina inre demoner, som slåss om att få ta över när natten kommer.

Du känner inte igen mig när hjärtat lättar, men livet är mer än så.
Och du måste bromsa för att kunna stanna utan att rämna.

Jag har lämnat dig i det förflutna, tillsammans med dammolnen som revs upp under bilen.
Och vanvettet lyser i dina ögon när du säger att du inte orkar längre.

Men jag vet nu.