När hon slutade förstå 

blev hjärnan till en härd

av oro. Hon bytte oron 

mot steg. Hon ville inte

stanna men till slut blev

det svårt att gå. 

Hon tvingade sig att möta 

den stora smärtan men 

den fick inte plats överallt. 

Hon blundade för världen 

så länge det gick. 

Hon äger ett par blå som

flödade i tid och otid. 

Hon drunknade ibland

men kom alltid tillbaka. 

Platsen höll om henne

och platsen är hennes. 

Hon kommer aldrig att glömma