Jag vandrade runt i den tysta staden, förtrollningen höll mig som i trance. Tankarna for vilt omkring och tiden verkade stå helt still. Det var första gången jag var här men ändå var allt som igår. Bekant men ändå inte. Håren på min kropp reste sig sakta när jag vandrade gatan fram.

Vad fanns att se som var så viktigt att jag färdats hit i min sömn. Vad kunde stå att finna i denna minnenas grund. Handlade det om dig som jag hade förträngt, om dig som jag hatat mest av allt om dig som gjorde narr av alla mina steg.

Men nej, så kan det ändå inte vara. Inte ens du sjönk så lågt.

Jag vandrade visare och försökte slappna av. Jag andades som jag lärt mig i ett tidigare liv. Spänningen i axlarna släppte lite grann. Jag masserade tinningarna och stannade upp.

Jag blundade och ställde mig bredbent med kroppen i rätt ställning. Jag andades in sakta och börja sakta meditera.

Efter några minuter hörde jag ett ljud på denna tidigare ljudlösa plats. Men jag lurades icke att ge efter.

Några minuter till flöt förbi och nu kände jag ett starkt motstånd pulsera ifrån mitten av den ljudlösa staden. Jag började kallsvettas och munnen blev plötsligt torr. Någon hade sett mig. Jag visste att jag var nära nu. Bara några andetag till.

Jag stålsatte mig för den kommande attacken men den dök aldrig upp. Istället så försvann den pulserande smärtan i kroppen och känslan av att vara bevakad försvann lika plötsligt som den dök upp.

Jag öppnade ögonen och där stod du.